Kvinnan som ville flyga

Hon hade alltid velat flyga. Hon tittade upp mot himlen och beundrade fåglarna, smekte med blicken längs vingarna som höjde och sänkte sig och förde fåglarna framåt, uppåt, långt bort – varthän de än ville. Det hisnade i henne när hon tänkte sig själv däruppe, svävande under molnen, med solens strålar gnistrande i vingfjädrarna. Hon kände hur det stramade i axlarna och skuldorna, hon ville sträcka ut de vingar hon inte hade, men en gång i begynnelsen trodde sig ha haft.

Om nätterna drömde hon att hon färdades under månbelysta moln, över sovande städer och vilande hav. I drömmarna flög hon högre och högre tills hon mötte stjärnorna som smekte henne över ryggen och hälsade henne välkommen. När hon vaknade blickade hon ut genom fönstret mot himlen och fåglarna medan hennes ögon tårades av längtan och sorg över att inte vara en av dem.

En dag under hösten när hon som vanligt var på vandring och tittade upp mot himlen föll en sådan besynnerlig dåsighet över henne. Hon funderade på att vända hemåt men när hon närmade sig en liten dunge av lövträd blev hon så ofantligt trött att hon snarare föll till marken under ett träd än la sig ner. Röda höstlöv singlade ner över henne och medan hon tungt och drömlöst sov vidare täcktes hon av löven tills ingenting kunde skönjas av hennes kropp. Det började dåna i luften, ett fruktansvärt oväsen som tycktes växa och växa. Luften vibrerade, träden tryckte jämrande ihop sig och grässtråna kröp ihop och grät av rädsla. Cyklonen var på väg – snart hade den slitit klädnaden av vartenda träd i dungen och bryskt tagit alla löven till sig innan den med väldig styrka samlade ihop dem i sin famn, lyfte dem högt upp och rusade iväg med sin skatt innan någon skulle hinna efter för att kräva dem tillbaka. Och borta var den, endast de nakna, darrande träden tydde på att den varit där och berövat dem sina ägodelar.

I dess famn täckt av alla löven låg hon fortfarande sovande som ett litet nyfött barn i sin mors armar. Och uppåt bar det ända tills skymningen lagt världen till ro och det även var dags för cyklonen att lägga sig till vila. Då upptäckte den henne där hon alltjämt sovande låg mot dess bröst och försiktigt lades hon på ett molns mjuka bolster. Stjärnorna kom nyfiket fram för att betrakta henne och lågmält började de sjunga för henne. De sjöng tills gryningstimman kom och solen barskt manade dem till vila. Även solen tittade nyfiket på den sovande och kunde inte låta bli att kittla henne med sina strålar. Då vaknade hon äntligen och satte sig förvirrat upp. Hennes förvåning blev stor när hon upptäckte var hon faktiskt befann sig men snart fyllde en berusande glädje henne när hon lutade sig över molnets välvda rundning och blickade ner över jorden. Hon kände sig plötsligt så gränslöst fri och av all den oro som följt henne genom livet fanns ingenting kvar. Njutningsfullt sträckte hon för första gången på sina starka, vibrerande vingar. Hon andades in den kyliga, friska luften och kastade sig sedan ut i det fria och lät sig fångas upp av en förbipasserande vind vilken lät henne flyga med på sin flykt ovan världshaven.

Av Niki A E Fritz 06 aug 2003 10:17