Skrivarböcker del 2

-----------------------------Introduktion-------------------------

Jag föreställer mig Lars Åke Augustsson, författaren till "Lust att skriva romaner och noveller", som en oerhört energisk karl. Liten med turkiskt tjockt skägg, rusande mellan olika aktiviteter som skrivande, joggande, utbildande, faderskapsutövande, älskande, snickrande etc. Alla sysslor utförda med samma oerhörda energi och beslutsamhet. Allt kan lösas bara man ser till att komma upp i tid på morgonen, jobbar på flitigt och inte spiller sin tid.

Ovanstående antagande om Augustssons person har kanske inte så mycket med verkligheten att göra. Men hans bok är ändå lite grand som den fiktiva personen ovan. På gott och på ont. Allra mest på gott. På hundranittio välmatade sidor behandlas med aldrig sinande energi varje tänkbar aspekt av skönlitterärt skrivande.

Boken rymmer ett myller av råd, förslag, översikter, textexempel, citat, uppställningar, skrivövningar och faktarutor. Alltsammans hopkopplat med hjälp av Augustssons småkärva, fantasifulla, komprimerade och energiska prosa. För här har vi en instruktionsbok i författeri skriven av någon som själv verkligen är en kompetent författare. Någon som redan från början fångar läsarens intresse med hjälp av spontan skrivlust och väl inövade skrivknep och skrivmetoder!


-------------------------Att använda boken---------------------

För mig som tidigare mest skrivit så kallade resonerande texter, artiklar och liknande, men inte så mycket skönlitterärt, är boken en guldgruva. Jag tror den kan vara det också för den som redan hållit på ett tag med att producera noveller eller romaner. Det är visserligen svårt att slå i innehållsförteckningen eftersom den är mera fyndig än faktisk, men om man läser kapitel för kapitel långsamt, gör lite förstrykningar och anteckningar, så får man gradvis en verkligt bra överblick över alla grundläggande aspekter som gäller skönlitterär skrivkonst:

Hur man kommer igång och vad man gör när man kör fast; hur man bygger upp sitt persongalleri och varför; hur man studerar miljöer för att få fram material till miljöbeskrivningar; hur man bör skriva dialog och kanske framför allt hur man inte bör skriva dialog, med mera. Samtidigt som boken är en steg för stegbeskrivning så fungerar den också som ett uppslagsverk som man kan återgå till när man kört fast. Man har goda utsikter att hitta tips om hur man kommer vidare, stryker och gör om.

Några mer konkreta exempel:


------------------------Utdrag ur boken----------------------

Första kapitlet börjar helt logiskt med det som författaren tycker är det viktigaste: Att ha lusten att göra om verkligheten som den KUNDE vara med utgångspunkt från hur den ÄR. Eller att arbeta upp den lusten om man inte har den eller om den är svag. Augustsson menar, om jag fattat honom rätt, att allt börjar och slutar med detta:

Man har sett en verklighet, vilken som helst, alla livs erfarenheter duger, men man är inte nöjd med det man sett och vill skapa något annat. Pröva andra möjligheter helt enkelt. Man behöver inte krångla till det för att komma igång. Man kan ta sitt eget liv men förlägga det i en annan landsända och på 1600-talet. Berättar man detaljerat sin sanna historia diktar man inte och är på fel spår. Sedan skriver man på några sidor om sig själv i han eller honform. Bara för att komma igång. I slutändan går det ut på något som Hemingway sagt: "Alla bra böcker har något gemensamt - de är sannare än om de skulle ha hänt i verkligheten."

Ett annat exempel: I fjärde kapitlet handlar det om personer. Gestalter och personer kommer i bästa fall spontant till en när man börjar skriva, men hur får man liv i dem? Författarens grundtips är att man snarare beskriver personer genom deras handlingar än genom yttre ting som hur de ser ut eller vilka kläder de har. Sådan detaljer kan man i och för sig använda, men det är inte där man till en början koncentrerar sig.

Människoskildringen har också att göra med hur man bygger upp sin berättelse. Det är, om man får tro Augustsson, ofta en god idé att börja berättelsen när huvudpersonens nuvarande situation förändras. Personen börjar ett nytt jobb, en relation bryts eller något i den stilen. Huvudpersonen måste helt enkelt ha en uppgift och genom att man beskriver hur personen tar sig an uppgiften växer personens karaktär fram.

Ett sista exempel på Augustsson instruktionskonst: I sjunde kapitlet pratar författaren om scener. Han använder superba textexempel av Kerstin Ekman och Vilhelm Moberg där författarna gestaltar människor genom att placera dem i scener där de får pendla mellan nutid och dåtid. I ena fallet en förförelsescen. I andra fallet hos Moberg en scen där en förtvivlad far inte kan komma igång med att snickra en kista till sitt barn därför att han finner alla plankor han synar ovärdiga.

Augustsson summerar sin klokskap så bra i det här avsnittet att jag vill ge ett längre citat: "I tidigare kapitel har vi diskuterat sådant som beskrivning av en miljö eller person, där man helst bör använda sina sinnen. Vidare om hur en konflikt driver handlingen framåt, och hur dialog gör både människor och konflikt mer levande. I scenen, som är ett omedelbart händelseförlopp inför läsarens ögon, finns ofta alla dessa inslag med. Man kan säga att först i scener tar berättelsen gestalt, blir karaktärerna levande inför läsarens ögon."


----------------------------Slutord---------------------------------

Det skulle vara roligt att ta med ytterligare några citat. Det finns många sådana i boken som både är kloka och roliga. Men tanken var ju trots allt snarare att recensera boken än att skriva av den. Därför vill jag avslutningsvis sammanfatta: En mycket bra bok! Skaffa den om du sitter och skriver och kör fast eller inte kan komma igång! Jag skulle bli förvånad om du inte fick lite fart på dig efter att du läst boken och gjort några av de uppvärmande, genomgående intressanta och roliga, skrivövningar som finns i slutet av varje kapitel.

Av Magnus Löwendahl 02 aug 2003 10:14