Pragmatisk liberalism, del 4

-Pragmatismen hos humanisterna innan beteckningen blev ett skällsord-

Dewey och Rorty kan utveckla en känslighet som låter fler medborgare omfattas av solidaritet. Inte för att de är människor per se, men just för att de talar mitt språk, lever intill mig, äter samma mat som jag: "Tänk på de samtida amerikanska liberalernas attityd...", uppmanar Rorty, " ...gentemot de unga svartas oupphörliga hopplöshet och misär i amerikanska städer. Säger vi att vi måste hjälpa dem därför att de är våra medmänniskor? Vi kan, men det är mycket mer övertygande att, moraliskt såväl som politiskt, beskriva dem som våra amerikanska gelikar att insistera på att det är kränkande att en amerikan ska behöva leva utan hopp."

Begreppet medmänsklighet minus MÄNSKLIGHETEN kvarstår. Rorty vill väl men hamnar tyvärr i politiskt dåligt sällskap med denna deklaration.

-Politiska konsekvenser-

Bristerna hos en resignerad pragmatism utan sinne för initiativrikt folkligt politiskt arbete för verklig solidaritet kan inte överdrivas. I industriländernas toppskikt välkomnas gärna fixarmentalitet, tuff management, instrumentalism, nykter pragmatism blandad med en rusig men desarmerad postmodernism. Käck estetik och kaptial i skön förening. Efterkrigstidens rekordår och ideologidöd i post-modern returförpackning. Politik i USA och här hemma sköts alltmer av smarta reklambyråer, bolagsstyrelser, starka organisationer och inte minst populistiska pajasfigurer.

Stödet på gautnivå saknas nog inte för vem vill grubbla över konstiga samhällsteorier när man har så mycket annat att konsumera och plugga in via satellit. I tjänsterummen rättar professorerna Rawls och Rorty in de oppositionella
akademikerna i de liberala leden: - Håll er inom liberalismen!

Samma påbud går via eliten i domstolar och kongressen till de stökiga svarta rapparna, crackmödrarnas barn, frustrerade hispanics, de utblottade AIDS-sjuka och feminister med krav på att alla måste ställa upp på åtminstone ett minimalt konsensus, det gigantiska språkspel som alla riktiga och rationella amerikaner kallar den Amerikanska Konstitutionen.

Socialiberalismen och dess mjälla svågrar socialkonservatismem och socialdemokratin har väl aldrig varit så idéfattiga som nu. Till och med det för liberaler livsnödvändiga begreppet frihet borde konverteras till realvaluta apropå tre, enligt Rorty, likasinnanade pragmatiska liberaler: John Dewey , Micheal Oakeshott nutida konservativ filosof och John Rawls har alla
hjälpt till att underminera tanken på en efterhistorisk "absolut giltig" mängd begrepp som skulle fungera som "filosofiska fundament" för liberalismen, men var och en har sett denna undermindering som ett sätt att stärka liberala institutioner. De menar att liberala insitutioner skulle bli bättre om de befriades från kravet att försvara sig i termer av sådana fundament, bättre genom att slippa svara på frågan "Vari består frihetens speciella värde i?" Rorty 1989, s.59.

III

-Politisk filosofi utan politik eller filosofi-

Slutligen måste kritiken mot Rawls diskuteras något om än mycket översiktligt. Jag instämmer helhjärtat med Chantal Mouffe när hon skriver att hans politiska filosofi saknar politik. Rawls kan bara se medborgare agera utifrån sina
egenintressen i ett slags vakuum. "I så motto som politik överhuvudtaget finns hos Rawls...", skriver Mouffe, " ...är den reducerad till intressepolitik, dvs de skilda intressenas strävan, intressen som är givna i förväg och oberoende av för dem tänkbara formuleringar i konkurrerande alternativa diskurser. Målet med hans rättviseteori är att reglera denna strävan genom att etablera överenskomna, neutrala regler" op cit, s. 112.

Det saknas också ett kollektivt subjekt för Rawls rättviseteori, om man inte enbart räknar domare, politiker och de fåtal aktiva väljare den amerikanska kvartsdemokratin har en fjärdedel röstar på det vinnande partiet.

Rawls, liksom de flesta nutida liberaler, saknar en egentlig uppskattning av det specifikt politiska, till skillnad från det ekonomiska och moraliska menar Mouffe och menar med Carl Schmitt att de liberala begreppen rör sig mellan etik och ekonomi. Från denna polaritet försöker de att hejda det politiska som det maktområde det faktiskt är. Att se politik i termer av ett moraliskt språk, som Rawls gör, leder med nödvändighet till ett undvikande av den roll som konflikt, makt och intressen spelar.

I Rawls liberala utopi finns heller inget utrymme för band mellan de privata pluralistiska värdena i fråga om filosofi eller religion å ena sidan, och offentligheten, å andra sidan. Värdepluralismen hos Rawls menar Mouffe, ses enbart som "multipliceringen av de uppfattningar av det goda som folk använder i den privata sfären, helt perfekt separerade från den offentliga sfären där egenintressenas konsensus sägs råda" op cit, s.115 liksom Rortys privata ironier frestas man tillägga. Istället för en menlös toleransprincip som pluralismens resultat ser Mouffe dess och senmodernitetens effekter som en "symbolisk mutation" från premoderna totaliteter till en radikal politisk kontingens. Moderniteten innebar ett avgörande brott med tidigare legitimitetsanspråk.

Ett fel hos Rawls och mycken annan politisk analytisk filosofi är dess blinda försök att resonera rationellt utifrån moraliska regler för välkammade småborgare. Politiken som sådan bör avskaffas. "I politiken är det allmänna intresset föremål för debatt och en slutgiltig överenskommelse kan inte uppnås; att drömma om en sådan situation är att drömma om ett samhälle utan politik" op cit. s. 113, skriver Mouffe och politikens grand old dame Hannah Arendt skulle gärna instämt.

Rawls skulle kunna kontra med vad han säger till dem som vill upprätta en enda giltig doktrin; att de hatar det mångfaldiga och stundtals osunda i människans natur s.239, Rawls 1989. Detta legitimerar enligt honom den liberala toleransen i en pluralistisk demokrati. Frågan kvarstår om inte han själv gör sin rättviseprincip och konsensusbegrepp till det allenarådande. Liberalismens paradox, att staten ska vara neutral i djupare angelägenheter men partisk i sitt försvar för denna neutralitet, löser Rawls på ett typiskt pragmatiskt vis: Why bother?

-Till den politiska metafysikens försvar-

Märkligt nog så hamnar Rawls inte alls bland de praktiskt sinnande tänkarna genom att undvika kontroversiella spörsmål. Tvärtom lyfter han genom sin tunna teori ytterligare ett steg upp i politikens metateori. Samhället fryses fast i sin kontingens och det bestående kan inte utsättas för djupgående filosofisk kritik. Rawls senaste version av den "politiska" rättviseteorin har sålunda som mål att underlägga sig andra politiska teorier genom att försöka vara neutral i alla lägen. Resultatet blir den politiska filosofins slut, en nog så ideologisk position. Det vore ytterst trist att igen få debatten om ideologiernas död och Tingstens tunga hand över diskussionen tillbaka.

Den politiska filosofien kan dock se annorlunda ut än hos Nozick och Althusser. Det finns färggladare alternativ till nyliberalismens och den auktoritära socialismens gråskalor. I detta tror jag Rawls och Rorty har rätt när de inte vill tillbaka till en klassisk politisk träta mellan 17-och 1800 talens politiska positioner, till exempel Kant, Marx, Mill eller ens de omnämnda systembyggarna. Kejsaren har inga kläder menar Rawls och Rorty, men begär samtidigt att vi ska tiga om det.

Den postmoderna politiska pluralismen har fört det med sig att kritiken själv måste revolutioneras. Samhället måste tåla lekfulla men ytterst sett allvarligt syftande experiment a la Jacques Derrida som lekt med ordet "apartheid" på ett sätt som underminar gränser, lagar och Rortys realpolitiska rågång offentligt/privat. Därför öppnar den nya post-pragmatismen nya vyer och Richard Rorty i synnerhet är väl värd att ta på största allvar för en post-pragmatisk vänster t ex Cornel
Wests. Men om det ironiska postmoderna ifrågasättandet bara får gälla privatlivet är lite vunnet. Vi måste försöka mer.

Fantasilösheten tycktes ha drabbat SvD:s Mats Svegfors som gärna såg ett "bättre öde" för vänstertraditionen i DN-debatten om den nya högern i vintras. Det må vara hänt att en högerman inte ser den politiska mulitipliciteten hos Deleuze/Guattari, den diskursiva hegemonien hos Laclau/Mouffe eller andra nytänkare till vänster. Samma resignation visar dock Mats Dahlkvist, som 1976 skarpt kritiserade SAP:s pragmatiska korporativism, men i samma debatt dömde han ut andra alternativ än den liberala välfärdsstaten som tillhörande "barockens eller empirins tidsålder".

Teoretiskt uttänkta fundament för politiken utan några starka band till individernas inre strävan och en krass realpolitik som lämnar alla privata områden oberörda såvida inte pengar finns att göra är en av högern upphöjd klyfta. Men denna av de teoritrötta halvhjärtade liberalerna själva uppgrävda klyfta visar även den på en orubblig fundamentalism: hit men inte längre. De är så innerligt rädda för att någon ska binda samman de privata och publika igen. Varje hopp över klyftan bannlyses av den förment anti-fundamentalistiska post-liberalismen.

"Våga hoppet!" skulle den klassika politiska filosofin inklusive Marx ha utropat. Jag instämmer, men erkänner samtidigt att det inte finns någonstans att landa numera.
Modernitetens universialism har tjänat ut. Det politiska hos Aristoteles och Hegels drömmar om seder och gemenskap är dessvärre/bättre/utom omöjligt, liksom Habermas
diskursetiska konsensus och försöken med en hermeneutisk politik. I så måtto har den post-pragmatiska no-nonsense attacken från Rawls och Rorty rätt. Skillnaden mellan dem och mig är att de ändå tror att klyftan har två stabila sidor, det privata och det offentliga. Jag ser inga klyftor, inga fundament i den politiska avgrunden. Bara rymd.

Av Jan Sjunnesson 02 aug 2003 10:55