Och kvinnan kom ur jorden...

Det hördes en röst. Hon satt i ett svart hål långt nere i jorden och nu hörde hon en röst. Hon visste inte varför hon satt i det svarta hålet som var klotrunt och så litet att hon var tvungen att sitta ihopkrupen i fosterställning. Det fanns ingen öppning, ingen gång som ledde till eller från hålet och det hade nog aldrig funnits. Hon visste inte heller varför hon plötsligt hörde en röst eller vad den ville henne. Ingen hade talat med henne så länge hon suttit i hålet. Hon önskade att hon kunde få sträcka på ryggen. Det hade hon alltid önskat. Men det var en fåfäng önskan, så hon brukade tänka på annat. Nu tänkte hon "Hur har den rösten hittat mig?" Rösten frågade henne hur hon mådde. Hon ville svara, men hennes stämband hade inte använts på så länge och nu hade hon glömt hur man frambringade ljud med dem. Rösten sa att det räckte om hon tänkte svaren, den kunde höra dem ändå. Hon svarade att hon inte visste hur hon mådde, hon mådde alltid likadant och hon hade för längesedan glömt skillnaden mellan att må bra och att må dåligt. Men hon nämnde sin önskan att få sträcka på ryggen. En hand smekte hennes rygg och hon fann sig med ens ligga raklång och kunde sträcka ut både armar och ben. Det var såå skönt! Ryggen protesterade högljutt, det knakade våldsamt i alla leder men handen smekte henne tills hon mjuknade. Nu låg hon där undrande över detta märkliga som hände henne. Rösten frågade henne nu om hon mindes någonting av livet på jorden - det gjorde hon inte. Skulle hon gjort det skulle längtan plågat henne svårt. Hon frågade Rösten hur hon hamnat i det svarta hålet men det var en hemlighet som hon ännu inte var mogen för. Hon suckade och somnade. Och drömde om utsidan på jordklotet. Tanken som väckte henne var den att hade inte förändringen skett, hade hon inte fått sträcka ut sig så hade hon inte heller börjat längta igen. Och längtan gjorde ont. Hon kröp åter ihop i fosterställning för att sluta längta. Rösten talade till henne igen. Hon berättade för den om drömmen och hur vacker jorden varit i den. Den vänliga handen smekte henne rogivande och hon slappnade åter av och slumrade till. Då öppnade sig Moder Jords sköte och lät henne återfödas till världen. Men hon märkte ingenting av detta för hon sov nu djupt. Handen smekte henne tills alla spänningar lösts och tills blodet flöt tillräckligt snabbt för att värma henne. Och av värmen skapades ett frö inom henne som kom ut ur henne och ner i jorden. Långt ner i jorden. Ur detta frö växte hon upp och var nu åter i det svarta hålet där hon satt ihopkrupen i fosterställning och önskade att hon kunde räta på ryggen. Samtidigt vaknade hon på utsidan av jordklotet och gladdes åt att solen sken in i hennes blinda ögon och gjorde dem seende. Doften av blommor fyllde henne med vällust och hon sträckte lättjefullt ut sig där hon låg på den grönskande marken. Ljudet av porlande vatten drog hennes uppmärksamhet till en flödande å och överlycklig kastade hon sin blekgråa kropp i dess livgivande vatten och blev renad från all jord och svärta. Som en ny varelse steg hon upp ur vattnet rakryggad och stark med en stolt kvinnas oövervinnerliga makt i ögonen. Solen gav henne färg till huden, håret och ögonen. Hon böjde sig ner och kysste Moder Jord och i samma stund hörde hon Rösten igen. "Vad upplever du?" Och hon visste att halva hon upplevde friheten att andas och livet, medan andra halvan av hennes varande satt i ett svart hål utan att kunna räta på sig, bortglömd av människorna. Och därför att hon var bortglömd var hon också osynlig för alla utom Naturen som älskade henne för hennes livskärleks skull. Hon lärde sig allt om livet och pratade ofta med sig själv där hon satt ensam i det svarta hålet. Hon insöp allting som hon berättade för sig och kunde på så sätt ta del av allting som hon upplevde där ute. En djup frid sänkte sig över henne nu när hon visste att hon var till hälften fri. Den dagen kom när hon kunde återförenas med sig själv därute i det fria och aldrig behövde se mörkret mer. Men människorna kunde se henne.

Av Niki A E Fritz 02 aug 2003 11:16