Ett nytt universum

Blå nålfiltsmatta, precis så överströdd med kontraster att åratal av smuts bara faller in i ledet. En trång gång, belamrad med semesterbagage, shoppingpåsar, skor och en skog av sommarbruna ben. Ljuset faller in från sidan och hackas sönder av träd som flimrar förbi i rasande fart. Jag nynnar lågt och luften formas till en melodi som har sitt stöd i ljuspulserna, hjulens hårda dunkande mot rälsen och hennes melodiska lek.

Hon sitter på andra sidan gången. Hon är kanske bara sex år gammal, och hon är ute på en lång resa i tiden, mycket längre än hon förstår just nu. Vi ser stadigt på varandra men vi pratar inte samma språk. Hon försöker en gång till. Talar långsamt och mjukt, rullande och sjungande. Betonar varannan stavelse och nickar med eftertryck. Plötsligt ger hon upp och börjar sjunga för korna som betar på ängen och flugan som är för skräckslagen för att våga lämna sitt gömställe vid fönsterkanten.

Jag stänger ute allt annat och koncentrerar mig på tågets ljud och hennes mässande. Vad är det för språk? Östeuropeiskt? Ja, med de ögonen och det vilda håret. Hennes morfar ser frånvarande på nålfiltmattans mönster och tar sedan spjärn mot den framförvarande resenärens ryggstöd. Han gäspar stort och sjunker sakta bakåt mot en alldeles för hård middagssömn.

Överkroppen vibrerar av långsamma och rosslande andetag. Instängd i en vit- och svartrutig skjorta bildar magen ett koordinatsystem som existerar i en egen rymd, kopplad till omvärlden genom sömnens och tågets samverkande vibrationer.

Plötsligt är det över för flugan som vågat sig fram, flickan skrattar upphetsat och håller sedan triumferande upp flugliket framför morfars ansikte. Lyckligt ovetande om barnbarnets nyfödda mordlust vrider han sig bara i ytan av medvetandet och utstöter ett långt virvlande andetag.
Flugan flyger igen, men vingarna bär inte. Kroppen tumlar genom luften och i solen skapar vingarnas reflektioner en sällsynt välformad spiral ner mot ett nytt universum. Flickan kväver ett förvånat skratt, ser upp på mig och börjar bubbla av överraskande stavelser. Hon sänker blicken och fixerar flugan. Återigen ger morfars andning flugan nytt liv.

Det är nu hon förstår, men hon berättar inte för någon.

Av Sara Axelsson 02 aug 2003 11:36