Pragmatisk liberalism, del 3

Ingen sanningssökande politik

Rättviseteorin ska alltså inte ses som en sann teori, utan som något välunderrättade och välvilliga fria och jämlika personer kan utgå från och förhoppningsvis kanske komma överens om.

"Filosofi som sökandet efter sanning om en oberoende metafysisk och moralisk ordning kan inte ... rättfärdiga en användbar och gemensam bas för en politisk rättviseuppfattning i ett demokratiskt samhälle" s. 230, Rawls 1985. Och vidare att "vad som rättfärdigar en rättviseuppfattning är inte dess försanthållande gentemot en oss föregiven ordning, men dess överenstämmelse med vår djupare förståelse av oss själva och vår strävan och vår upptäckt att, givet vår historia och de traditioner som finns i våra gemensamma liv, den är den bästa för oss".

Joseph Raz påpekade nyligen en "epistemologisk abstinens" hos Rawls. Den "avstår från att påstå att Rawls rättvisedoktrin är sann. Anledningen är att dess sanning, om den är sann, måste vila på djupa och antagligen icke-autonoma fundament, och på någon sund övergripande moralisk doktrin", vilket ter sig omöjligt för pragmatikern Rawls. Pragmatismen dras alltså fortarande med samma kritik som Bertrand Russell formulerade: Om något fungerar så är det för att det är sant, inte tvärtom.

En tunt definierad "politisk" liberalism kvarstår som en pragmatisk legitimation istället för de tidigare "metafysiska" moralanspråk som gett styrka
bakom individers rätt till negativa friheter och mänskliga rättigheter. Därmed bekräftar enligt mitt synsätt Rawls den utbredda uppgivenheten i USA inför politik, vars rötter antagligen står att finna i där som i det kollapsande svenska folkhemmet i synen på politik som föga mer än ett socialt ingenjörsarbete.

Även klassiska liberala doktriner underkänns av Rawls då de förespråkar alltför vittfamnande och kontroversiella mål för liberaler av idag. Han skriver: Kants och Mills liberalism. ... är både generella och övergripande moraliska doktriner: generella i sin tillämpbarhet på många frågor och övergripande i det att de innefattar begrepp om vad som är värdefullt i våra liv, ideal om personliga
dygder och karaktärer vilka bör påverka våra tankar och uppförande i helhet. Här har jag Kants ideal om autonomi i tankarna och deras samband enligt honom med upplysningens värden, och Mills ideal om individualitet och deras samband med modernitetens värden Rawls 1987, s.6.

Vad som bör sökas menar Rawls är helt frankt ett svar på frågan: Vad är det minsta som kan hävdas be asserted; och om det måste hävdas, vad är dess minst kontroversiella form ? op cit, s.8.

Kännetecknande för det moderna västerländska samhället är enligt Rawls, och naturligtvis många andra före honom, dess bestående mångfald av skilda värden och beteenden, olika regler och rationalitetsbegrepp. Två lösningar är möjliga; dels staters möjlighet att med tvång kväva all mångfald och upprätta en totalitär regim där medborgarna underordnas statens mål, dels inbördeskrig, som den nu i
amerikanska vänsterkretsar så populäre före detta nazistiske rättsteoretikern Carl Schmitt såg som oundvikligt i varje demokrati. Och för att undvika ett i min mening nödvändigt radikalt alternativ dock utan
marxismens totalitetsanspråk, ett alltmer öppet ställningstagande av västvärldens underklass, färgade, arbetslösa, minoriteter med flera, tillsammans med tredje världens folk, stödjer sig Rawls på tomhänta vädjanden till den inhemska eliten.


II
Don’t worry, be happy.

Richard Rorty å andra sidan går längre i sin anti-fundamentalism och kallar sig för en "postmodern borgerlig liberal". Den "post-analytiske" Rorty använder glatt Rawls tomma försvar för liberalismen i sitt försök att länka samman tuff amerikansk pragmatism och en tandlös postmodernism till en politik som försvarar både det kalla kriget, stöd till contras, välfärdsstaten och individens fulla rätt att göra sitt privatliv till poesi eller ett postmodernt performance art projekt. Liberalismen kan inte rättfärdigas utanför sitt begreppssystem menar han, men å
andra sidan kan inget annat system heller göra det. Vad som hitills fungerat någorlunda, det vill säga kapitalismen, bör få ytterligare frist. Don’t worry, be happy.

Vad som i den amerikanska offentligheten räknas som "cash value" under 1980-talet är framförallt de teorier som återigen bekräftar den amerikanska drömmen the post-
Viet Nam syndrome, håller samman alla disparata grupper och ändå lyckas att framstå som ganska radikalt. En postmodern pragmatism utan alternativ till välfärdsstaten passar väl. Rorty utgår från collegekursernas harmlösa
undervisning i dekonstruktionsteori, där de numera gängse sk postmoderna tolkningarna av Nietzsche, Heidegger och Derrida blir till ett försvar för något de ikonoklastiska tänkarna själva sällan skådat eller godkänt: Den inom-radikala ideologin bakom 1990-talets amerikanska New World Order. No more, no less. Tyvärr.


Postmodern pragmatism

USA:s eget filosofibidrag, pragmatismen, särskilt den socialt radikale John Dewey, betyder alltmer för Rortys politiska tänkande. Kombinerad med postmodernismen
upprättar Rorty en privat postmodernt ironisk sfär och en realpolitisk pragmatisk offentlig. Inför Nietzsches omvärdering av alla värden samt Heideggers och Derridas dekonstruktion av den västerländska metafysiken sätter Rorty upp en privat/offentlig rågång och säger:
- Ok, jag godtar era privata språkexperiment, men gör inte bort er i offentligheten.

Därför förkastar Rorty sina postmoderna hjältar som politiska tänkare. I Heideggers fall en självklarhet, och Nietzsches apokalyptiska vision var för
stark. Bara sene Derrida från La Carte Postale, 1980 med sitt högst privata språk och författarna Proust, Dickens, Orwell, Nabokov, Kundera med flera inser sina gränser och nöjer sig med att göra det privata livet till en konstfull
utmaning, det vill sga inte frammana politiska, konstnärliga eller på andra sätt totalitära utopier.

Pragmatikern Richard Rorty ser alltså alla filosofiska och politiska formuleringar med universiella anspråk som omöjliga utopier som vill avskaffa realpolitiken. Dessa höga tankar bortser från det specifikt mänskliga, det vill säga det praktiska och vardagliga, tycks Rorty mena, till förmån för abstrakta samhällsmodeller. Politik grundas inte på något annat än det eviga vardagliga trasslandet och jämnkandet såsom i kommunal- och riksdagsarbete till exempel. Botemedlet mot övertro på filosofiskt rättfärdigande av politiken är att upprätta en klar
skiljelinje mellan en privatsfär där borgaren med postmodern ironi kan leka sitt eget språkspel å ena sidan och en politisk sfär å den andra.


Demokrati före filosofi

I uppsatsen The priority of democracy to philosophy snabbskissar Rorty en historia utifrån den amerikanska revolutionen, då religion ansågs vara en privatsak av Thomas Jeffersson, för att sedan analogt göra filosofi och därmed även politisk filosofi till något för privatsfären. Därav titeln om "Demokratins prioritet framför filosofien", det vill säga demokratisk tolerans i religionsfrågor kan med god effekt användas även på filosofiska spörsmål. Exakt samma tanke framförde Rawls samma år Rawls 1987, s.13, "Den politiska rättviseuppfattningen behöver inte
vara mer likgiltig till sanning i moralfrågor än principer om tolerans, förstådda på lämpligt sätt, behöver vara ifråga om sanning i religionsfrågor. Vi tillämpar helt enkelt principer om tolerans på filosofin själv."

I Rortys liberala utopi "kommer medborgarna att bli vana vid tanken att sociala förhållningsregler inte behöver mer auktoritet än en framgångsrikt inrättad ’bekvämlighet’ för individerna som ser sig som arvtagare till samma historiska
traditioner och möter samma problem. Det blir ett samhälle som uppmuntrar ’ideologiernas död’, och som uppmuntrar ett reflektivt ekvilibrium som den enda nödvändiga metoden i diskussioner om sociala förhållningsregler" Rortys
anföringstecken. Men vems historia? Vems problem? Utifrån vilken politisk teori? Frågorna om vem som vill avteoritisera och varför är oundgängliga. Det blir än
svårare att kritisera samhället om dess politiska retorik reduceras till det för stunden tillgängliga.


Populistisk liberalism?

Vem finner sig tillrätta i ett samhälle statt i potentiell upplösning med akuta identitetkonflikter mellan alla folkgrupper i västvärldens alltmer kokande melting
pot? Vilken ideologi föredras av flest? Såväl öppet bekännande muslimer som nyliberaler och gammelmarxister får hålla inne med sin alltför "fundamentalistiska" retorik och lära sig föra fram kritik inom den socialliberala demokratins hägn.

På ett sätt ser alltså Rortys politiska program ut som ett öppet rättfärdigande av den amerikanska liberalismen, en "mjuk imperialism" som verkar genom övertalning Lyotards karakteristik. Men det tragiska är att Richard Rorty, vars anfäder deltog livligt i både liberal och socialistisk politik i sekelskiftets USA, inte kan låta
bli en nostalgisk ton, ett hopp om något annat; inte marxism, inte hänsynslös kaptalism, och heller inte den trista välfärdsstaten, utan andra sociala och kulturella experiment, bara de inte är "utopiska", det vill säga går utöver det bestående.

Av Jan Sjunnesson 01 aug 2003 11:48