Fack ål ovv jo!

Lägger energi på sånt som inte betyder något.

Jag ser ner på vanligt folk.

Jag är ytlig.

Säger hon.

Osympatisk.

Nej. Fan heller.

Säger jag.

Det är ju fan han som är ytlig

som kommer knatande nere i centrum med

Cubakepa.

Fast han varken är vänsterpartist eller kan stava till Govenor Andy, nej. Det kan inte jag heller, nej, det är inte viktigt, att kunna stava till Govenor Andy, nej, men jag kan det inte, men ni ser inte mig knata omkring i centrum med Cubakepa, nej. Fan.

Eller

med Palestinaschal fast han tycker att Bush och han som heter som ett tvättmedel lika bra kan blåsa bort araberna från Gazaremsan.

Eller

Han som kommer cyklandes på en splitter ny mountainbike.

Blänkande.

Strippad.

Stötdämpare.

Både

fram och bak.

Ja.

Du är bara avundsjuk, säger hon.

Jag har inte råd.

Nej.

Han tycker väl att den är fin, helt enkelt?

Ja kanske det, men.

Jag inser nämligen till skillnad från dig att han inte har minsta tanke på att kasta sig ner för soptippsbacken på den där, nej, han är för feg, ja. Men han tycker det är tufft att vara lite galen och äventyrlig så han lossas genom att glida omkring i centrum på raka asfaltgator, lossas vara vild och galen så kanske någon tror att han är tuff. Han har köpt de yttre attributen utan att kunna leverera de inre egenskaperna, vad är det om inte ytligt? Va?

- Du är bara avundsjuk, säger hon.

Fan. vad frustrerande, hur blev det så här? hur blev jag the Bad guy i den här historien. Va? Jag tycker ju bara att folk ska vara lite äkta och ärliga. Ja.

Fan.

Ibland blir jag riktigt illa berörd. Trots att jag inte tillhörde nördarna när jag gick på högstadiet. Nej.

Men den där reklamfilmen gör mig riktigt upprörd. Den har slutat gå nu, den är gammal, nej, bara några månader, ett halvår kanske, men det anses ju gammalt, härom dagen hörde jag någon referera till Bruce Springsteen som gammal musik, fan, det är sant, ja.

SHIT!

Bruce Springsteen? Fan. När var det? Åttitalet? Ja. Det är väl inte gammalt? Nej. Skärp er nu.

Reklamfilmen, ja, den ska propagera för någon läskedryck o den börjar med att en tönt illustreras av en ensam, det är viktigt att han är ensam, ja, killen som sitter i sin lilla lägenhet och kollar på frimärken. Han har ett specialintresse ett jävligt udda intresse, frimärken, det är väl fan inte töntigt, nej, det är hederligt, ja, tufft, tycker jag, förlåt om det gör mig ytlig och osympatisk.

Tönten ska fungera som kontrast för nu klipper de till scenen med det populära gänget som vrålar fram i en ny dyr blänkande bil av rätt modell och färg. De är många, trängs i bilen, ja. Killarna har välartade collgateflin, bakåtslickat hår, är solbrända och de har kläder på sig, ja, alltså killen med frimärkena var inte naken, nej, jag tror han satt i kallingarna, det är ju tufft, fan, ungdomarna i bilen är alla klädda som någon jävla skyltdocka från HM. Och tjerna skulle om de var en maträtt vara BigMac och Co och killarna har betalt för plussmenyn om ni hajar.

Fan.

Ja.


Jag är ytlig nu, de får väl klä sig som de vill, alla kan ju inte ha samma smak, säger hon.

- Var köpte du den där solskärmen föresten?

Den här? Jag har köpt den på en motormarknad i Riddarhyttan, 79 pix och jag kan väl inte hjälpa att det plötsligt är asHOT med solskärmar och att varenda fåne nu knatar omkring med en sån, nej.

Fan.

Jävla trender. Alla sköna grejer förvandlas till modeatteraljer ett tag sen blir de hopplöst omoderna och man är en tönt om man fortsätter knata omkring i de, ja tack, kan inte allt bara plötsligt bli omodernt. Ja tack, snälla.

Vad gör ni då? Va Ni vill ju inte vara omoderna, nej, vad gör ni då? tänker ni knata omkring nakna. Va? säger jag spydigt till TVn.

Nu är jag fånig tycker hon.

Men det var värre, i första verisionen av reklamfilmen så illustrerades inte tönten av en frimärkssamlare, nej, utan håll i er, Han låg i soffan, raklång, på rygg och skakade av glädje när han lyssnade på sin favoritskiva, vinyl, såklart hade reklammakarna placerat ett vinylomslag i händerna på tönten, ensam, för att verkligen trycka på att han lyssnade på gammal musik. Va fan! Det är ju bland det tuffaste man kan göra, ligga hemma i kalsongerna och lyssna på musik som man bara älskar, och inte blir det sämre för att man orkat kolla igenom mängder av vinyltolvor i någon mörk källare i en schysst skivbutik för att få tag på den, nej. Fan. Gammal musik, Bruce Springsteen, fan.

Ska de aldrig komma in i matchen, undrar jag.

Det där gänget som satt längst bak i klassrummet, snusade, kom för sent, inte hade gjort läxan och spöade Lill-Erik på rasten för att han inte hade turnups på jeansen den våren man skulle ha det. Och han vägrade dra halsbloss. Fan. Ska de aldrig sluta tycka att man ohjälpligt är en stor tönt om man har glasögon.

När ska inre värden och kärlek anses tufft?

Äre verkligen jag som är stroppig som blir sne?

Va?

Nej.

Skärp dig nu, tycker hon. Det är ju bara en reklamfilm.

Bara en reklamfilm?

Bara en reklamfilm?

Bara en reklamfilm?

Va?

Om reklamfilmerna ser ut så här så är ju det ett tecken, ett symptom, på hur tongångarna går, hur illa ställt det är uppe i pallet på folk, fan. De är inte dumma i huvudet, reklammakarna, nej, fan.

Hon förstår inte vad som är mitt problem, bara för att de inte klär sig som jag och inte lyssnar på samma musik som jag diggar så har jag ingen rätt att klanka ner på de. De får väl klä sig som de vill.

De får väl klä sig som de vill?

De får väl klä sig som de vill?

De får väl klä sig som de vill?

Jo, ja, hon har rätt.

FACK ÅL OVV JO!

Säger jag och sträcker en trotsig arm och ett långfinger upp mot TV från min position nere på den rosa lurviga mattan, köpt på myrorna, åttinio spänn, nästa vår.

De sköter sitt och jag lever mitt liv, försöker föregå med gott exempel och jag slipper ju trots allt trängas på turkresturangen när jag ska äta mina vinbladsrullar och falaffels med koskos.

Jag slipper slåss om biljetterna till den där konserten, ja.

Men jag kan inte låta bli att bli lite nedstämd när jag tänker på den där killen ensam i sina kalsonger som kämpar för att nå maximalt konstnärligt uttryck och bankkontot förblir tomt, pungen fylls, kvinnorna uteblir och betalningspåminnelserna samlas i staplar. Snart sover han på gatan, bara för att de där fina tavlorna han knopade ihop med de där gamla dammiga frimärkena inte var lättuggade nog för att någon skulle orka ta de till sig.

Fan.

Av T.L Stjerna 30 jul 2003 10:45