En polismans bekännelser

Rummet var nu fyllt med fotografer och den vanliga hetsen mötte kommissarie Lennart Nyström. Han höll en näsduk för näsan för att slippa stanken i rummet. Han var inte vacker där han hängde, tidningsredaktör Jan. Jans båda ben var kapade och låg spridda i rummet och själv hängde han som ett stycke mört kött i en frys.

Mordrotelns bägge spanare mötte Lennart skrattandes; tål du inte lite liklukt? Nicklas hade arbetat som spanare i 30 år och var en rutinerad varelse på sådana här platser. Hans tänder glimmade alltid lika hånfullt vitt mot Lennart och Nicklas hade som vanligt en stilig sommarrock från polisen. Lennart tog bort näsduken och hälsade vänligt på Nicklas. Lennarts slitna spaningsjacka i dassigt brun bomull kändes ovanligt tung, men med ett poängterande så kunde allt bli bra ändå.
- Jag brukar slippa sådant här och det tackar jag Gud för. Har tidningsmannen blivit mördad?
- Vet inte, sa Nicklas, men här är ett självmordsbrev.
Lennart läste brevet noga.
- Det vanliga sa han sedan, försummade barn och en dålig hälsa. Men hur i helvete kapade han sina egna ben? Han kan ju inte ha kapat dom först och sedan hängt sig i taket eller vad tycker ni?
Nicklas skrattade roat åt Lennarts utfall och svarade att det lät ju otroligt att han skulle ha kunnat komma på något sådant.

Efter en mätning av liket så var liket en och sextio efter amputeringen av bägge benen. Nu när det var rötmånad så skyndades städningen på för att slippa lukten och ohyra i liket. Liket lades i en säck och fördes till bårhuset och Lennart åkte mot kontoret.

På väg till kontoret så stannade han vid ett systembolag och köpte tre flaskor rödvin. Vissa köper rödvin efter smak och andra efter årgång och stil. Lennart köpte tre flaskor Åkesson. En kille före honom i kön köpte något vin från Golanhöjden. "Djävla snobb" tänkte Lennart när han sedan kom ut och satte sig i bilen.

Köerna mot Stockholm city ringlade som en smogridå så det dröjde innan Lennart var framme. När Lennart väl var framme så var det dags att åka hem så Lennart lade allt material från platsen i sitt kontor. Mera smoggiga köer för att komma hem tänkte Lennart trött.

Väl hemma så kunde Lennart redan på utsidan av förortsvillan upptäcka att Stina, hans fru, var sur på honom. Helt mörkt som om ingen var hemma, så brukade det inte vara när Lennart kom hem från arbetet. Stina brukade alltid laga maten och ungarna brukade leka på gården.

Väl inne så kunde Lennart läsa ett brev från sin fru. "Dom har ringt dig från kontoret, ring dom. Vi andra äter ute. Stina".
Lennart suckade och tog sig mot pannan. Jag ringer och sedan får det bli pyttipanna tänkte han.

Lisa svarade på kontoret.
- Ni ringde, svarade Lennart till Lisa.
- Du har fallet Jan, svarade Lisa som på kommando.
- Ja, svarade Lennart.
- Du ska ringa en Linda Bilutz står det här.
- Kan jag ringa nu, frågade Lennart.
- Ja, helst i kväll för Linda ska resa imorgon.
- Jaja, svarade Lennart trött.

Lennart ringde nästan omgående till Linda och en tyst röst svarade, Linda.
- Hej, det här är Lennart från polisen, ni hade visst något på hjärtat.
Linda var tyst en lång stund.
- Är ni?
- Ja, du hade ringt om fallet Jan svarade Lennart.
- Fallet Jan? svarade rösten surt. Chefredaktören Jan? Den mutade Jan? Menar du den Jan?
- Jag vet inte vad du menar, sa Lennart lite fundersamt.
- Ni hittade honom död, eller?
- Ja, svarade Lennart. Han tog inte livet av sig, är ni dumma i huvudet hos polisen? - Jag beklagar ifall vi inte informerat er på rätt sätt men..
Lennart hann inte komma längre.
- Jag bryr mig egentligen inte om Jan, men han fick pengar från en terrorganisation. Jag tycker bara att såga av honom benen var olämpligt. Hur mycket vet du om det här, frågade Lennart.
- Alldeles för mycket svarade Linda.
- Vill du komma till kontoret och berätta frågade Lennart.
- Skulle du skydda mig mot ett terrornätverk därefter, glöm det. Jag berättar bara för dig att något är unket här, fyra miljoner ska ha betalts ut till tidningen och det är säkert därför som Jan miste livet och inget annat.
Telefonen klickade och Lennart tyckte att han hade pratat med den otrevligaste kvinnan i världen. Pyttipanna tänkte Lennart.

När maten var klar så ringde telefonen. En kärv röst mötte nu Lennart, Svante Bollholm SÄPO.
- Hej, sa Lennart förvånat.
- Din telefon var avlyssnad för 20 minuter sedan och vi vill att du infinner dig hos oss imorgon.
- Jaha, sa Lennart. Vad får er att tro på att jag vill hälsa på er.
- Du infinner dig på vårt kontor imorgon annars så blir det degradering och riksrätt.

Lennart satte sig nu till bords med en känsla av att en olycka aldrig kommer ensam. Han bläddrade i Illustrerad vetenskaps tidning och läste om att myrorna lever i en polisstat. Inte långt ifrån vår egen tänkte Lennart oroat.


Stina var inte glad alls. Skilsmässan hade inte varit långt bort förr och närmare hade den kommit. Allt fick liksom vara tyckte hon och Lennart förklarade om samtalen och om Jans hängning och allt som skett. Lennart försökte med vinet men Stina var absolut inte för något vin. Hon var sur.

SÄPO: s lokaler var mycket elegantare än Lennarts egna. Lennart kikade runt och imponerades över SÄPO: s resurser. En av SÄPO: s personal gick emot Lennart och sa vänligt, Lennart? Lennart nickad och SÄPO mannen tyckte att Lennart skulle följa med. SÄPO hade verkligen uniformerat personalen diskret. Alla hade sina egna kläder och vissa hade till och med färgat sitt hår. Den killen han följde genom korridorerna liknade mest en vanligt kontorsanställd med kostym och slipps.

Bakom alla ridåer och väggar satt han, Chefen över SÄPO. Lennart satte sig på en stol på andra sidan av bordet. - Angenämt sa Karlsson och Lennart frågade om det fanns något att dricka. Åke hade en grå kostym som sedan länge hade nöts av väder och vind. Här kunde Lennart känna en trygghet förstod han och rättade till sin egna bruna bomullsjacka. Åke hade nästan inget hår och man kunde tyda att det håret han hade var en tupé.
- Visst, svarade Åke Karlsson. Du kan få en hutt för sådant har vi faktiskt här.
- Nej, svarade Lennart, jag kör.
Lennart fick vatten och Åke började att prata.
- Du har fallet Jan?
- Ja, svarade Lennart.
- Vi vill ha Jan fallet sa Åke.
- Nej, fallet Jan kan ni inte få, svarade Lennart.
- Fallet Jan är något för SÄPO svarade Åke, ni klarar inte av Jan-fallet.
- Jo, svarade Lennart vi klarar fallet.
- Fallet Jan är om svensk säkerhetspolitik svarade Åke.
- Okej, svarade Lennart, hur blev han mördad?
- Han blev inte mördad, det är sådant som ni inte förstår svarade Åke.
- Äh, svarade Lennart, inte kan väll tidningsmannen ha hängt sig efter han kapat bägge benen.
- Jo, svarade Åke det kunde han.
Lennart kunde känna hur gårdagens vrede kom över honom där han satt på SÄPO: s kontor. Då samarbetar jag inte med er kunde han höra sig själv säga. Åke såg först förvånad ut och sedan surnade han till. En kvarterspolis på världsliga uppdrag vi får väl se hur det går.

Lennart ångrade sig efter att han lämnat SÄPO: s byggnad men nu var det för sent för sådant. Han gick över övergångsstället mot bilen när han nu hörde någon som accelererade. Slaget kom jäms med ryggslutet och han rullade över en motorhuv. Eftersom bilen hade en hastighet av över 100 km tim så kunde inte Lennart räddas och SÄPO blev senare tvungna att få ta över fallet Jan.

SÄPO lade sedan ner fallet Jan, efter att det uppdagats att Jan haft ett tungt kriminellt förflutet i sin barndom och att Jan därför nu "kanske" tagit sitt liv. Bilen som körde över polisman Lennart återfanns senare och ägaren dömdes mot sitt nekande för dråp.

Av Patrik Persson 29 jul 2003 16:49