Felicia är död...

Söndagen den 21 juli 2003, 04.02

Ahh. Det här tycker han om, att på utbredda vingar glida fram över fjärden, känna hur den varma morgonbrisen möter bröstet och följsamt smeker hans strömlinjeformade kropp. Strax går solen upp och där nere på öarna, holmarna och i vikarna syns ännu inga livstecken. Människorna sover fortfarande i kvalmiga båtruffar, tält och i sommarstugor med uppspända myggnät innanför de vidöppna fönstren.

Här och var på klipphällar, bryggor och i strandkanter kan han se tecken på aktivitet under föregående kväll. Men inte ett spår av slocknade grillhärdar. Det råder totalt eldningsförbud, vilket gör att kvarglömda flintasteksvålar, eller korvar som glidit av sina grillspett ner i glöden, är sällsynta. Denna sommar kommer att bli lika regnfattig som året innan, det är redan konstaterat.

"Det kunde vara värre" tänker han och kastar ett öga ner mot Skrakskär mitt i Kvastöfjärden, där kala träd olycksbådande sträcker sina grenar i höjden, livlösa till följd av skrakarnas skitande. "Marodörer". Han girar norrut, passerar Hasselholmen och Orrgrundet där det brukar vara gott om aborre. Han flaxar till lite extra med vingarna, dyker och hinner nappa åt sig en fisk som simmar strax under ytan innan han vänder uppåt igen med ny fart.

Nu ligger han på fast kurs mot Kvastö. Om människorna för länge sedan kunnat se denna ö från ovan, när holmar, skär och vikar fick sina namn, hade den kanske fått heta något mer passande. Det roar honom att de hade stått på marken och tittat upp mot stjärnhimlen och tyckt sig se konturer av djur och gudabilder och döpt dem därefter. De hade skrattat åt att molnformationer liknade gläfsande hundar, sovande björnar och kopulerande kaniner. Men de hade inte haft en aning om att ön under deras fötter mer liknade ett gigantiskt, inverterat fotavtryck, ett spår av en dinosauries jättekliv på väg mot nordost, snarare än en kvast. Utanför den östra kusten av denna fem kilometer långsmala ö ligger tre holmar på rad, likt tre tår på en jättefot. De samsas om namnet Koholmarna, ibland med geografisk förtydling, norra, östra och södra Koholmen. Kreativt.

Han gör ytterligare en gir och lägger sig på sidan. Njuter. Innan han rätar upp sig igen hinner han se en glänsande metallkropp, säkert en mil upp i luften. Den lämnar ett långt, vitt, luddigt streck efter sig på himlen och tar mullret med sig och försvinner bort mot horisonten.

"Jo, numera kan de flyga, men där uppifrån ser väl öarna ut som flugskitar" tänker han samtidigt som han närmar sig det smala sundet mellan Kvastö och Söderö.

Södra Kvastöhamn. Han kan redan se ångbåtsbryggan med hamnkrogen strax intill. Det stora, gröna markistaket är uppspänt över de blåmålade stolarna och borden på uteserveringen. En trappa leder ner till en flytbrygga med ytterligare utemöbler av ihopfällbar modell. Där finns en rödmålad bod med en bred fönsterlucka i trä som nerfälld fungerar som bardisk de kvällar det finns tillräckligt med gäster och vädret så tillåter. Han har ofta hört människornas stoj och stim, men anar att glädjen nog mer beror på vad de dricker än att det skulle gunga.

En segelbåt ligger förtöjd vid gästbryggan. Färgen på den stora neongröna simringen på fördäck sticker honom i ögonen och han blinkar till lite extra. Strax intill hamnkrogen, bakom en hög, vildvuxen häck ligger en gul, sliten trävilla med gråmossiga tegelpannor på taket. Det är där krogpersonalen övernattar. Han brukar sitta på taket och spana ner mot köksingången på krogens baksida. Det händer att han får sig ett skrovmål, innan slarvigt tillslutna sopsäckar förpassas ner i sopcontainern bakom det höga planket. Synd att det är en sommarkrog. Andra delar av året är det inte lika lätt att hitta rester av ugnsbakad Rånölax eller honungsglaserade revbensspjäll, som är just den här krogens specialitet.

Tomma pallvagnar, som varit lastade med varor till ICA-affären en liten bit uppåt grusvägen, står uppställda mot utsidan av planket. Hero, godstransportfärjan, brukar lägga till vid ångbåtsbryggan varje dag vid lunch. Pallvagnar med läsk, mjöl, godis, plantjord och annat som sommargäster och bofasta kan tänkas behöva, rullas av färjan och de tomma rullas ombord.

Han gör en sväng över det gula huset och ser att de bägge fönstren på gaveln står vidöppna. Under äppelträden i trädgården finns ett tiotal vita plaststolar uppställda i grupper om tre och fyra. En och annan ligger omkullvält. Till hans besvikelse ser den svarta klotgrillen inte ut att ha använts på länge.

Han bestämmer sig för att ta en titt utanför affären, styr ner och landar mjukt i skuggan av träden utanför entrén. Några glasspapper ligger och skräpar under soptunnan som sitter upphängd på trappräcket. Inget ätbart där heller. Han spatserar förbi anslagstavlan och raderna av numrerade postboxar som är infällda i träfasaden. Runt hörnet finns ytterligare ett femtiotal gröna plastbrevlådor uppmonterade utmed väggen. Ärenden dit är en anledning för öborna att ge sig ut ur stugorna och samtidigt få tillfälle att träffa sina grannar och skvallra om vad de tillfälliga sommargästerna sagt och gjort.

Han har en känsla av att semesterseglarna som brukar lägga till vid gästbryggan och länsa matbutiken på mjölk, grönsaker, grillbiffar och cigaretter står lika lågt i kurs som han själv. De kan avmätt fråga efter Mozarella, Haloumi och Chèvre, men får oftast nöja sig med hederlig Västerbottenost. Han har hört hur man norröver brukar kalla stockholmare för måsar, att de kommer i flock, skitar ner och för ett jävla liv. Just nu skitar han varken ner eller skränar. Han är bara en ensam, fridsam mås på sin vanliga morgontur mellan Sandhamn och Kvastö, i jakt på något att äta.

Han flaxar till och tar sikte på brödboden som ligger halvvägs mellan affären och Statoilbryggan i nästa vik. Det är ännu några timmar kvar innan öns enda bensindrivna bil levererar nybakat bröd från bageriet på norra sidan av ön. Kanske har han tur, kanske kan han hitta en tappad fralla eller ett halvt vaniljhjärta i gräset?

Men han kommer inte så långt. På en öppen plätt strax framför en fallfärdig fiskebod och ytterligare lite längre bort, ett sopskjul, står ett tvåmanstält uppställt. Det fångar hans intresse. Han landar försiktigt och smyger ett varv runt tältet och hittar strax en halväten varmkorv i gräset. Han slukar den i ett nafs och fortsätter utmed vasskanten, in bakom den fallfärdiga fiskeboden. Tappert står boden emot tyngden av nät, flytbojar och diverse märkliga redskap som är upphängda på krokar utmed väggarna, till synes helt utan tanke på ordning.

Bryggan intill spärras av med en stor handmålad skylt.

"Gå ej på bryggan. Den är dålig".

Det bekommer honom inte, han väger inte mer än fyra hekto, och dessutom kan han inte läsa. Budskapet är även överflödigt för den kvinna som ligger i buskaget bakom sopskjulet, några meter framför honom. Det ser inte ut som om hon kommer att röra sig ur fläcken. Inte nu, sedan eller någonsin.

Han går fram mot kvinnan som ligger på mage med ansiktet vänt mot honom. Den högra armen är vriden i en konstig vinkel in under höften. Det ser inte särskilt bekvämt ut. Hennes kopparröda halvlånga hår är rufsigt och hennes bleka, fräkniga armar och nakna lår är fulla av myggbett. Han närmar sig försiktigt huvudet och fixerar hennes uppspärrade ögon, stannar till och avvaktar en blinkning som skulle kunna avslöja att hon narras. Men inget händer.

Bara en gång tidigare har han sett en död människa, en man i femtioårsåldern som överförfriskad föll över bord från en Finlandsfärja och dök upp först tre veckor senare, söder om Kapellskär. Men den här gången är det annorlunda. Kvinnan är inte uppsvullen som mannen var och hon doftar ännu färskt. Hon kan inte ha legat här särskilt länge.

Han tar mod till sig och närmar sig ytterligare några steg. Om han inte vore så upptagen av sitt fynd hade han märkt hunden, en Jack Russel Terrier, som smyger sig närmare strax bakom honom. Först när den morrande gör sig beredd att attackera reagerar han. Blixtsnabbt. Han flaxar till och vinglar upp i luften, upp över sopskjulet och ut över den halvmurkna bryggan, landar på den yttersta pollaren och betraktar terriern som nu nosar ivrigt mellan kvinnans ben. Han hör en kvinnoröst kalla på hunden och strax kan han skymta matte bakom det vasshöga gräset intill grusvägen.

"Bered dig på en överraskning" hinner han tänka innan hon några sekunder senare ger till ett tjut som hörs ända till Söderö.


: : :

/Se så inspirerande en vecka i skärgården kan vara. Överallt döljer sig intriger, hemligheter, överraskningar, bara man skrapar lite på ytan och lyssnar uppmärksamt när man listigt sippar på sin öl nere på hamnkrogen om sommarkvällarna.

Det här är bara början, men en fortsättning är troligen på gång. Det finns ju så många frågor. Vem är hon? Är det sant att hon liftade till Kvastö med Hero? Är det hennes ryggsäck som hittas på festplatsen? Är diskaren som kallas "gröne jägaren" egentligen riktigt klok?

Det finns definitivt en "time-outad" polis med i bilden, som hyrt sig ett hus på ön efter en storvinst på "Valla" och tycker om att stå naken på en veranda i gryningen, sjunga Cornelis och spana ut över fjärden utanför Kvastöhamn. Han tror och hoppas att det är en mås han hör skrika den där morgonen när han är extra bakis. Men det är det ju inte...


Bidrag till författarskolan

Av Anna-Carin Collin 27 jul 2003 12:51