Sommar - snart

gult, av sten, med vita hörn och kanter, mitt emot den stora domkyrkan, rött tegel, ja.

Men nej, de satt alla tre uppflugna högst upp på de där tegelprylarna som står på Zigmatorget och fungerar som både rabatt och hårda bänkar.

De var yngre, alla tre, men det var ingen tvekan. Nej det var utan tvivel Professor Kalkyl, Kapten och en av Dupontarna som satt uppflugna på de där bänkarna när han kom gående runt hörnet på BurgerCorner, ja.

Han och en tjej han kände, skulle sen ett par somrar senare bomba rabatterna högst upp i tegelbänkarna som såg ut som trappor och stod utplacerade på torgets sidor, med solrosfrön, sen smög de dit tillsammans, ibland ensamma, och vattnade de små fröna, men det blev inget, nej, varken solrosor eller något annat, det var synd för hon var vacker och söt, som en solros. Ja. Fan.

Stadsarkitekten hade tänkt att invånarna, det var så han benämnde dem, kunde ställa ifrån sig kassarna, sätta sig ner och vila innan de shoppade vidare, men så blev det inte, nej, det blev stället där stadens ungdomar satt och hängde efter att skolan var slut på dagen och, om det var sommar, även kvällar.

Nu hängde de inte, nej, de satt högst upp och var hängiga, de var först, enligt temperaturen var det dags att börja sitta och se hängig ut på tegelbänkarna på Zigmatorget i centrum av stentuffa Västerås, men enligt kalendern var det minst två veckor kvar. Men det struntade de i, de gjorde som de vill, så nu satt de där och tittade slött på flerbarnsmammorna som nu inte vågade sätta sig ner och vila, för bänkarna var ockuperade av små killar i för stora brallor. De hade inte dåligt samvete, nej, de var ju unga och trötta, eller nej förlåt, inte trötta utan uttråkade, allt var tomt och meningslöst, det var våren, samma sak varje år, de senaste åren. Man visste att det skulle bli underbart, precis som

året innan

låg som ett tungt deprimerande ok över axlarna, så tungt att sneakersarna sjönk genom asfalten, inte kunde man toppa förra sommaren?

Nej, de hade gett allt, och det var underbart,

sena ljumna kvällar

med

grill

och

plastbåt

och

Östraholmen

och

balansgång över Vallbybron

och

frisbee

och

Djäkneberget

och

picknick

och

ligga i gräset

och

äta glass

och

Kviksund

mälarens prinsessor

stora överklassvillor

med

frånvarande föräldrar,

långsemestrar,

tjänsteresor,

hit o dit,

överfulla spritskåp,

motorbåtar

med

nycklarna i.

Konserter

och

Bad

och

kajak

och

BilloBob.

Och

Agnes.

Och

Liza.

Alltså. inte samtidigt, nej, inte på något vis, nej, fan, utan innan, flera veckor innan.


Det gick ju aldrig att toppa? Men så här var det alltid, han upplevde allt innan, dagdrömde och mindes förra sommarens bravader hela vintern, så när väl sommaren kom och knackade på dörren så kändes det tomt och meningslöst, han hade ju redan upplevt allt innan, dagdrömt. Så var det alltid med honom, som när han äntligen fått det gjort, med Emma, så kändes det meningslöst, han hade ju redan upplevt det, så många gånger, fjolligt självupptagen,

på det lilla pojkrummet,

på toaletten,

i duschen,

på tyska lektionen, alltså inte så, nej, som på pojkrummet, nej, han var inte sjuk, nej han var dagdrömmare, de andra också, det var därför de satt och såg hängiga ut på tegelbänkarna på Zigmatorget i centrum av stentuffa Västerås.

Samtidigt som sommaren stod, underbar, varm, våt, runt hörnet och väntade.

De var fan inte bra för varandra, nej, fan.

Allt kändes tomt o meningslöst, hur fan skulle det här gå? Han längtade redan till hösten,
på sommaren var alla så jävla glada, ja, det fick man ångest av, så var det varje år. Så även detta,

ja,

fan.

Av T.L Stjerna 26 jul 2003 10:48