Tack för en tröttsam debatt

Den finns där, varje dag, på Dagens Nyheters ledarsida, i Aftonbladet, i Uppsala Nya Tidning, överallt. Den förföljer, hemsöker. Men istället för att aktivera verkar den mest sövande. Tidens tand har gått hårt åt EMU-debatten.

Vi kan argumenten nu, och att ledarskribenter över hela landet fortfarande spelar på samma händer, ungefär som att vi vore kompletta fårskallar, gör hela saken lika våldsamt intressant och mångsidig som en palsternacka.

Demokratiargumenten, internationalism/solidaritets-argumenten, fredsargumentet, jobbargumenten, handelsargumentet, och så vidare, blablabla. Skitsnacket flödar över och når oanade proportioner, till exempel Maud Olofssons uttalande om EMU och Hitlers valutasamarbete, eller varför inte Göran Perssons löfte om 100 000 nya jobb.

Demokratiargumentet är ju på pappret en sanning, frågan är ju om det överhuvudtaget spelar någon roll i praktiken? EU:s makt hade i slutändan kanske ändå påverkat oss på samma sätt indirekt som den gör direkt idag. Riksbanken är "självständig", men ingenting i jämförelse med ECB:s självstyre, eftersom Riksbanken fortfarande i yttersta led styrs av Riksdagen, men där sitter som bekant en majoritet som är för den ekonomiska politik som EU/EMU vill föra. Det enda som skiljer är vem som hålls ytterst ansvarig, i det ena fallet det överstående, och något svävande ogripbara EMU, i det andra fallet svenska riksdagsledamöter som kan tillsättas och avsättas. Det som avgör frågan är hur pragmatisk man är med sin egen maktposition.

De lagar som medföljer är dock synnerligen intressanta, det är här som vänsterns prat om "nyliberalism" kommer in i bilden, precis som liberalernas snickelisnack om "socialism". Det som, enligt bland annat MUF, många liberaler med avsmak omnämnt som "rena socialismen" är de lagar som gäller privata företag, som stiftats i EMU, som begränsar rörligheten och flexibiliteten för dem på ett sätt som nuvarande svenska lagstiftning inte gör. Samtidigt utgörs "nyliberalismen" av ekonomiska och politiska riktlinjer vars konsekvenser blir en krympande stat och mer och fler samhällsinrättingar styrda av privata ägare. Detta just som Sverige slussas in i det, för vänstern, svaveldoftande GATS. GATS är ett avtal och en sammanslutning som syftar till att öppna upp för privata uppköp av statliga företag och sektorer. Det enda som inte får köpas av näringslivets kungar är, håll i er, försvar, polis och rättsväsende. På rikssvenska kallas ett sådant samhälle "nattväktarstat".

Den svenska vänstern är ju numera nationalistisk, samtidigt som konservativa och liberaler plötsligt bildat en internationalistisk front. Detta trots att EU-gränser är hårdare bevakade och EU är snittmässigt, om man ser till till exempel antalet invandrare, långt mer monokulturellt än vad Sverige ensamt är. Att det till exempel oftast är liberaler och konservativa som hävdar att invandrare måste lära sig svenska på stubinen, kollar snett på fattiga och menar att kulturell samhörighet är viktigt är fullständigt oviktigt, eftersom alla knullat originalbetydelser skoningslöst i häcken, i det ändlösa flödet av skräckpropaganda.

Det är viktigt att bevara freden, det vet alla. Men inte vi svenskar, "för vi har inte upplevt krig på 200 år", därför har vi svårt att förstå att det inte är dagens skämt att få en bomb i huvudet, samt lite granatsplitter i skrevet. Krig, eller våld i allmänhet, handlar ofta om pengar och/eller makt, inte om man betalar med kronor eller euro. Däremot pågår majoriteten av alla väpnade konflikter, eller "krig" om man nu föredrar det, inom områden som har samma valuta.

Framtiden är ett stort mörkt hål, vars innandöme ingen kan avslöja förrän de verkligen är där, men att komma med dåligt underbyggda argument och rena falsarier är väl inte särskilt upplyftande. Speciellt inte om man är så dålig på att ljuga som dagens politiker.

Av Idioten Puckosson 23 jul 2003 11:45