Nyanserad drogdebatt

I svensk press stormande det våren 1998 runt det öppna brev till FN om en annan syn på narkotikabekämpning som svenska forskare, jurister och författare undertecknat. Till exempel Uppsala Nya Tidning hävdade att det är obegripligt att personer "som forskat på området på detta sätt ifrågasätter den svenska hållningen". Det är en anmärkningsvärd inställning från en liberal dagstidning i en universitetsort.

Fri forskning och yttrandefrihet ska gälla på alla områden. Men avvikande forskningsresultat och alternativa åsikter om narkotikabekämpningen har länge belagts med tabu av såväl medier som ministrar. Antingen ställer man upp på en restriktiv narkotikapolitik eller så är man drogliberal. Detta har varit den rådande inställningen, i UNT som övriga media.

Socialminister Margot Wallström sprider samma ogrundade bild på DN-debatt 21/6/98. En okunnig och farlig inställning som begränsar av yttrandefriheten både för forskare och media.

Ministern liksom UNT menar att forskarna lierar sig med drogliberaler genom att ifrågasätta den officiella bilden som säger att svensk restriktiv narkotikapolitik varit framgångsrik. Istället för att ta deras forskningsresultat på allvar misstänkliggör socialministern deras insatser genom att hävda att de i och med uppropet "föds misstanken att alternativet de förespråkar är en mer liberal inställning till droger". Vad är alternativet - minskade insatser eller totalt uppgivenhet? - skriver hon. Hon liksom UNT kunde liksom jag kontakta forskarna för att höra om deras syn eller i alla fall läsa uppropet på internetadress www. lindesmith.org/news/un. Det står inte en rad om drogliberalisering där.

När känslorna svalnat i debatten bör relevanta fakta kunna redovisas utan nedsättande omdömen. Henrik Tham, kriminologiprofessor och undertecknare, hävdar till exempel att "enligt tillgängliga mått kan framgång för den svenska narkotikapolitken inte konstateras i förhållande till antalet missbrukare, vilket stigit under det restriktiva 80-talet. Vad gäller utvecklingen av nytillkomna missbrukare var minskningen tydlig under det mindre restriktiva 70talet". Obegripligt UNT? Läs då Nordisk Alkoholtidskrift, nr 4, 1996.

Socialminstern och UNT visar en oförmåga att gå bortom förenkling av narkotikafrågan i ett antingen/eller -tänkande som kan visa sig ge motsatt effekt. "Antingen/eller-tänkande kan ha bidragit till legaliseringstankens frammarsch på kontinenten. När alltfler människor nu upplever att den förda politiken misslyckats - samtidigt som de har bringats tro att det enda alternativet är legalisering - återstår bara att vara för legalisering", skriver Ted Goldberg, professor i kriminologi och undertecknare Nordisk tidskrift for kriminalvidenskab, nr 3, 1995. Goldberg är inte heller för en legalisering och redovisar sitt genomtänkta alternativ i boken Narkotikan avmystifierad 1993.

Svenska medier har sedan FN-uppropet excellerat i faktabefriade känslosvall vilka kulminerade under finansmannen George Soros besök vid det svenska fredsforskningsinstitutet SIPRI nyligen. Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS belade då fredsforskarna och SIPRI:s Daniel Tarchys att framstå som en langare genom "guilt by association" inför Rapports okritiska TV-kameror. Uppropet stöddes av organisationen Lindesmith center bakom vilken Soros finns, liksom över 600 läkare, forskare, politiker, jurister men hade ingenting med Soros föredrag om östeuropas ekonomi att göra.

Fler exempel på onyanserad drogdebatt finns tyvärr. Ett inslag i TV-programmet Sefyr i våras har blivit anmälda av RNS till Granskningsnämden. Anledningen var enligt RNS att Sefyr hade varit för partiska i ett inslag om droger. De hade i inslaget talat om droger på ett allt för liberalt sätt.

Som journalist tar man sig för pannan. Sefyr-redaktionen hade undersökt de officiella narkotikapolicyn och ställt öppna frågor till svenska forskare, bland annat Henrik Tham, och det danska regeringsrådets läkare. Stämmer det att höga straff leder till färre narkomaner? Stämmer det att informationskampanjer lyckas bland ungdomar? Framkallar cannabis hjärnskador? Blir alla som prövar knark automatiskt missbrukare? Svaren var sakliga och kunde bemötts i en öppen debatt istället för anmälas för granskning. Censur av alternativa synsätt på narkotika har tidigare öppet förespråkats av Hassela-kollektivets hårdföre man, riksdagsman s Widar Andersson, så detta ingrepp i yttrandefriheten är inget nytt.

Ministrar och medier bör välkomna alla bidrag till en lösning av narkotikaproblemet, inte utmönstra alla alternativ och stoppa undan allt som inte stämmer med de officiella myterna.

Höjdpunkten i narkotikabruk inträffade redan i början av 70-talet, det vill säga 5-10 år innan den restriktiva politiken inleddes. När myndigheterna i slutet på 80-talet blev än tuffare minskade inte missbruket. Kriminaliseringen av bruk av narkotika infördes 1988, men medförde inte någon effekt. Inte heller när man 1993 ytterligare skärpte lagen. Osakliga informationskampanjer i skolor med mera leder till bristande förtroende för vuxna , ökad nyfikenhet på droger från vissa elever och onödig rädsla hos föräldrar och kamrater se kriminologen Peter Lindström, Utvärdering av Våga-programmets korttidseffekter, 1996.

Dödligheten bland svenska narkomaner är hög i jämförelse med andra europeiska länders. Tvångsvården av vuxna missbrukare visar inga positiva effekter. Den är dyr och leder ofta till att missbrukaren blivit kränkt och därmed oemottaglig för behandling.

Alternativet till dagens narkotikapolitik har inte jag som journalist, men svenska medier och myndigheter måste inse att drogerna är inte den enda utgångspunkten. Att enbart fokusera på droger leder till farligt synsätt där missbrukare tvingas leva ett eländigt liv på grund av förföljelse, kriminalitet, prostitution med mera. Detta usla liv skader dem mer än drogerna i sig. Därtill kommer alla andra "kontrollskador" som alla medborgare tvingas utsätta sig och betala dyrt för.

Arbetslöshet, dålig uppväxt och sociala problem leder till droger, inte tvärtom. Huvudlösningen är en generell välfärdspolitik som förebygger utslagning och minskar samhällets "tryck" som gör att folk går sönder. Vettig sysselsättning och fritid för alla ungdomar vore bra. Alla som prövar narkotika blir inte narkomaner, men de med sociala problem fastnar i högre grad än andra. Starta med sociala utgångspunkter istället för kemi.

Behandling bör fokusera på missbrukarnas sociala liv och hälsa genom att samhället erbjuder fria sprutor som hindrar HIV-smitta och ersättningsdroger till exempel metadon, avkriminaliserar missbruk men fortsätter jaga storlangare. Goda exempel finns: I Schweiz försök med så kallad "harm reduction" 1992 minskade kriminaliteten med 60 procent, antal arbetande missbrukare fördubblades och andel på socialbidrag sjönk med 1/3. 30 städer i EU bedriver liknande positiva försök se www.ecdp.net. Inte legalisering men avkriminalisering av missbruk jämsides en social och medicinsk kontakt med narkomanerna, inte polisiär och moralisk.

Alltså, förebygg utslagning generellt, informera sakligt om droger, underlätta normal livsföring för missbrukare och respektera deras människovärde. Så når vi ett humanare samhälle utan behov av droger

I krig finns två förlorare, människor och sanning. I Det Rättfärdiga Svenska Kriget mot narkotikan avlider svenska herionister i väntan på metadonbehandling och på grund av hårt liv i högre grad än i andra länder. Men de förlorana ska vi inte tala om här, utan narkotikakrigets andra förlorare, yttrandefriheten och sanningen om det smutsiga kriget.

Situation Stockholm, de hemlösas tidning, hade i en artikel 1998 låtit en förespråkare för så kallade smart drugs komma till tals. Denne fick ge sin syn utan korrigering av intervjuaren. Dåvarande socialborgarrådet Lena Nyberg mgick ut och fördömde redaktionens förment drogliberala inställning och hotade med indragna bidrag. I debatten försvarade tidningen sig friskt och friade sig.

Men kanske kan svenska medier lära om. Klientorganisationen RFHLs ordförande Alec Carlberg menar att under hans 15 år i opinionsbildning har det varit möjligt först de senaste åren att säga något annat än de vedertagna krigsargumenten. Han och en forskare ledde en lyckad kurs vid journalistfortutbildningen FOJO i Kalmar i höstas där gamla och nya redaktionsrävar fick veta sanningen bakom narkotikakriget. Kanske den måste fram innan vi kan ta itu med de verkliga förlorarna, missbrukarna, som alla talar om och för, men inte med.

Av Jan Sjunnesson 17 jul 2003 10:09