Meningen med livet

Det som binder alla oss i det här hörnet av världen samman, oavsett ålder, yrke eller nationalitet är att vi alla bär på samma dröm. Vi vet alla att det finns någon för oss därute. Någon som kan nå in i oss. Någon som kan fylla det där hålet, tomheten som ligger långt där inne och gnager på oss, virvlande av vilsenhet och ensamhet. Och vi vet att förr eller senare helst inte senare kommer vi att hitta denna person. Vi vet att det kommer att bli så, för att det är det som är det viktigaste i livet. Den stora Kärleken.
Vi drömmer alla om den. Letar efter den rätte, den perfekta, Hon eller Han med stort H. Ibland träffar vi någon och det verkar ganska lovande till en början. Men gång på gång blir vi besvikna, när verkligheten inte kan leva upp till våra förväntningar. Vi vet ju hur den skall vara, Den stora Kärleken. Den som griper tag så hårt att det nästan inte går att andas, skakar om så att hjärnan går ur led och lyser upp den grådaskiga vardagen i Technicolor. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Love - Hollywood style! Vi letar med ljus och lykta, gifter oss och skiljer oss och gifter oss igen men den kommer aldrig. Den rätte, den perfekta.Vi upptäcker gång på gång att pojk- eller flickvännen inte passar mallen, inte kan fylla hålet inne i oss göra oss hela och fullständiga.

Så vi letar vidare. Hela vårt samhälle bygger på detta letande efter Den stora Kärleken, strävan efter något som är ouppnåeligt. För människor idag finns det en uppsjö av saker som bör eftersträvas; ett vackert yttre, rikedom, berömmelse, längre snopp, men alla mynnar de ut i strävan efter Den stora Kärleken. Även näringslivet lever i en tät symbios med denna strävan. Försäljningen av smink, diamanter, musik, tidningar och miljontals andra varor och tjänster är beroende av vår tro på denna illusion. Vi är fast i en trampkvarn där vi hela tiden försöker köpa oss till något som vi aldrig kan nå. Så vi fortsätter att köpa. Det är en marknads-föringsdröm.

Den stora Kärleken har haft en central roll i vår kultur sedan romantiken, den konstnärliga och litterära period i början av 1800-talet som betonade känslan och fantasins betydelse. Våra liv har alltså varit hårt knutna till denna företéelse i drygt 200 år vilket innebär att vi numera i stort sett föds med en längtan, ett hål, ett begär efter Den stora Kärleken. Även om vi inser att den är en illusion, är det svårt att sluta sökandet efter den, för vad skulle vi annars göra? Många har försökt komma på andra saker, en man i Frankrike käkade till exempel upp ett helt flygplan.

Så är det kört för oss då eller? Är vi dömda att vara olyckliga och jaga en omöjlig dröm? Eller är det kanske bara så att vi måste inse att det inte finns någon "den rätte", någon "perfekt", utan bara massor av olika människor, med sina egna företräden och brister. Kanske kan vi gå genom livet och leva genom de kärleksrelationer vi utvecklar utan att förvänta oss att de skall frälsa oss från vår ensamhet eller vara för evigt?

Av Rasmus Sundqvist 17 jul 2003 10:35