Manifestets aktualitet, del 3

Ingen kan väl undgå att se att nyliberala och individualistiska teorier under de senaste 20 åren, som kritiserat välfärdsstaten utifrån bestämda ideologiska syften, har sin motsvarighet i det globala finanskapitalets önskan om fri lejd utanför statliga och fackliga hinder, vilket gynnar en kosmopolitisk postmodern medelklass som avsvär sig beroende och solidaritet med svaga grupper i välfärdsstaten. Varje annan uppfattning om förhållandet medvetande-materia i idéhistorien riskerar att bli godtycklig och utan helhetssyn. Den sägs som en självklarhet att det postmoderna, postindustriella eller senkapitalistiska samhället är så svåröverskådligt att det är hart när omöjligt att begreppsliggöra det som helhet, som totalitet. Helheten finns där men har blivit osynlig och kan finnas där du minst anar den; i sprickorna, där systemen visar sig. Vi måste se hur postmodernismen som kulturell dominant och som moderniseringsprocessens fulländning utplånat allt förmodernt och gjort hela samhället till en modern kulturfabrik/fabrikskultur. Marxismens historisering och produktionsinriktning är fortfarande giltig, sedan är uppgiften svårare idag, fler motsättning, mer komplicerade samband. Fred Jamesons "cognitive mapping" är ett sätt att följa med den postmoderna logiken utan att förlora Marx ut sikte.

* * *
Den andra tanken om klasskamp som historiens motor är brännande aktuell. Den moderna industrien utvecklar hela tiden sin produktion och därmed också de sociala villkoren för produktionen. Ägarna, kapitalisterna, herrarna, kan inte förmera sitt kapital utan ständigt växa och därmed förändra produktionsvillkoren.

"Allt som är fast förflyktigas" står det i Manifestet. Alla värden, allt heligt, allt mänskligt, har ett pris för en marknad. Vi ser dagligen ut kapitalismen omformas jordens alla hörn, från Asiens barnarbete till svenska storföretag. "Bourgeoisien har spelat en högst revolutionär roll i historien. Den har överallt där den kommit till makten förstört alla feodala, patriarkaliska och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodalband som band samman människorna med deras naturliga ledare, och icke kvarlämnat några andra band än det nakna intresset, den känslolösa ‘kontant betalning’" ur Manifestet.

När världsmarknaden och storindustrin uppkommit tillkämpar sig bourgeoisien "det politiska herraväldet i den moderna representativa staten. Den moderna statsmakten är bara ett utskott som förvaltar hela bourgeoisiens gemensamma affärer". Bourgeoisien skapar sig "en värld efter sin egen föreställning" genom en girighet utan gräns, där friheterna ersätts med "den enda samvetslösa handelsfriheten", genom en "öppen, skamlös, direkt, kall utsugning". Bourgeoisien är emellertid en "häxmästare som inte längre förmår att behärska de underjordiska makter som han frambesvärjt". Den har frambesvärjt de moderna produktivkrafternas revolt mot bourgeoisiens produktionsförhållanden, produktivkrafterna som det vapen som skall "bringa bourgeoisien döden "tillsammans med "de män som ska föra dessa vapen - proletärerna". Socialism eller barbari.

Ny produktion ger nya klasser ger nya former för klasskamp. 1970-talskrisen betydde slutet för den statskontrollerade ekonomin, den planerande välfärdsstaten á la Keynes och en permanent krisekonomi den krisfyllda staten inleds med nyliberalism och utslagning tack vare en ny informationsrik post-fordistisk produktion. Industrins omvandling till japaniserad "just-in-time", "lean production" kräver andra kvalifikationer och leder till andra former för klasskamp. Våra medvetanden och kroppar kommersialiseras - och politiserats därmed oupphörligen.

I medier såväl som i frågor om den mänskliga kroppen reproduktionens väsen, i datanät och nya självständiga undervisningsmiljöer, i miljöaktioner, uppstår nya klasskampscykler på high-tech nivå se artikeln "Cycles & circuits of struggle in high- technology capitalism", av Nick Witheford, i Common Sense nr 18 ,1995 ; är surrogatmödraskap svaret på de problem fattiga amerikanskor möter? Vad hindrar medicinen från att satsa på AIDS-forskning? Måste alla anställda medicintestas? Hur kan ensamma mammor fås att utgöra ett hot mot välfärd och moral i England och USA? Sist, vilka former av klasskamp kommer marginaliserade grupper av arbetslösa, tillfälligt anställda, bidragsmottagare av skilda slag, ungdomar, invandrare, kvinnor, utslagna, överkvalificerade människor som inte finner sin plats på marknaden? En av orsakerna till majrevolten i Paris 68 var inte minst de intellektuella, studenternas, och ofta teknikernas frustration inför meningslösa arbetsuppgifter.

Denna tanke, den tredje i Engels sammanfattning, om det klasslösa samhället är den del som kanske minst attraherar dagens läsare annat än som messianskt hopp, inte heller Marx & Engels plan för framtidens kommunism; industriella arméer, förstatligande av fabriker, avskaffande av arvsrätt. Andra krav ter sig tyvärr idag lika nödvändiga i Sverige 1998: fri undervisning för alla barn, avskaffande av barnarbete, statlig kontroll över krediter. Ropet om det klasslösa samhället hörs idag i kraven på rättvisa och solidaritet, som ett moraliskt krav snarare än ett deterministiskt steg i samhällsutvecklingen från antiken till det framtida klasslösa samhället. Kvar finns dock insikten att varje ekonomiskt system har sin livstid, det vill säga att dagens system inte är nödvändigt och evigt.

Visionära hopp om kapitalismens efterträdare finns i alla fall i vår närhet. Finska Vänsterförbundets ledande ekonom, Jan Otto Andersson, berättar en vacker och ekonomiskt trovärdig saga i sin bok Vänsterframtid 1988 en fullt realiserbar väg mot ett framtida ekologiskt och solidariskt samhälle, byggt på en medborgarinkomst för alla.

"Förändringen av lönearbetet i en allt mindre alienerande och allt intressantare riktning och den frivilliga produktionens tillväxt förstärktes i takt med att grundinkomsten höjdes. En vacker morgon upptäckte människorna i det modiga lilla nord - europeiska landet att de levde i ett samhälle, där alla arbetade med det de gjorde därför att de önskade det, och där alla var garanterade en inkomst som räckte för ett måttligt, men mångsidigt och innehållsrikt liv. De studerade gamla böcker för att finna ett namn för sitt samhällssystem. Det bästa alternativet hittades i några skrifter av en som hade hetat Karl Marx. Det var kommunism".

Samma saga finns i fransmannen André Gorz häfte Ekologin och friheten 1978. Kommunism skulle enligt honom vara att arbeta mindre, konsumera bättre och leva annorlunda, det vill säga logiskt hållbart, mer oberoende. JO Andersson grundar sin analys på holländarna Robert van der Veen & Philippe van Parijs artikel "A capitalist road to communism" i Theory & Society vol 15: 5, 1986 och i deras senare egna verk på 1990talet.

Kan kapitalismen avskaffas? Frågan är meningslös eftersom den är lika historisk som väderkvarnarna. Vi har att välja mellan en ny-feodal blade runner-värld där konglomerat av storföretag härskar eller en demokratisk radikal samhällsförändring i stil med Gorz och Anderssons frihetligt socialistiska prognoser, vilket kräver ett tänkande bortom såväl leninism och som socialdemokrati - och kanske mer fantasi än hittills från vänstern. Inget är förutbestämt, men alla ekonomiska och tekniska förutsättningar finns. Fattas bara att förändra de sociala, kulturella och politiska livsmönstren, i väst som i öst, nord som syd.

Att Manifestets tal om att arbetarklassen kommer öka, att de utvecklade industriländerna först blir revolutionära och så vidare, stämmer dåligt med hur historien utvecklade sig på 18- och 1900-talen. Manifestet innehåller dock några riktiga profetior, särskilt i dess första del. Analysen av globaliseringen gäller än idag. Hör bara: "Bourgeoisin har genom sin exploatering av världsmarknaden givit alla länders produktion och konsumtion kosmopolitisk getalt. Den har till reaktionens stora sorg undanryckt industrin dess nationella grund". Kvinnors yrkesarbete, kommunikationernas enorma utbredning och innebörd i arbetslivet stämmer fortfarande liksom att en reservarmé av arbetslösa skrämmer de arbetande till tystnad och låga löner, en grupp som är över 30 miljoner i dag i Europa. Antalet dagar pga vilda strejker har gått från 14 000 i slutet av 1980-talet till 500 idag. Det är tyst idag medan arbetsköparna väljer och vrakar.

Av Jan Sjunnesson 17 jul 2003 16:45