Lägesrapport Christiania

Som många säkert vet avslutades Roskilde-festivalen för inte alltför längesedan. Jag var där. Jag gjorde allt som jag tycker att jag borde göra på festival. Jag hade kul. Men det här skall inte handla om hur kul man kan ha och inte ha på Roskilde-festivalen. Jag tänkte skriva om något helt annat.

Christiania.

Jag läser med ett roat leende min gamla kommentarer till bland annat Daniel Ekmans "Ge oss ett Christiania!". Nu har jag ju varit där, sett skiten och jag måste säga att jag har gjort mig välförtjänt av en rejäl smäll.

Att gå omkring i Christiania var väl som att knata omkring i vilket förfallet bostadsområde som helst, men det gav mig ändå ett litet pirr. Christiania är väl det närmaste jag någonsin kommer komma ett anarkiskt samhälle, och som politisk nörd kändes det litet speciellt. En sak som jag uppfattade var att den totala avsaknaden av bilar och andra motorfordon drog ner stressen avsevärt. Jämfört med staden utanför var det väldigt skitigt och ruffigt i Christiania, men jag är å andra sidan inte känd för att vara särskilt petig med sådant. Funktion går före utseende för mig.

Att gå längs Pusherstreet kändes overkligt. Överallt hasch och marijuana, hasch och marijuana, hasch och marijuana. Kakor stora som Marabous tvåhundragrammare. Mer gräs än på en nyslagen åker. Spliff i varenda mungipa.

Jag vet inte varför men jag har alltid slagit ifrån när sådan där våldsam nördighet kommit i vägen. Jag såg närmast hånfullt på alla turistjävlar som sprang omkring och sken som morgonsolar för varje ny haschattiralj de lade vantarna på. Sådant distanslöst beteende får mig att ta fram sågen.

Däremot kunde jag inte låta bli att fnissa av förtjusning när jag upptäckte en liten cannabistelning mitt ute på en gräsmatta. Visst, folk odlar i rabatterna och så, men det finns väl en gräns, eller?

När jag lämnade Christiania den dagen var jag kluven. Jag hade sett den, friheten, i ett samhälle där antalet lagar går att räkna på ena handens fingrar, och där lugnet verkade härska mitt i allt halvförfall. Många av husen var minst sagt grisiga, och skräpigt var förnamnet på hur det såg ut på marken. De utslagna man såg var UTSLAGNA, inget annat fesigt senare fick jag vet av en bekant att det är just det som är Christianias huvudproblem: avsaknaden av socialt skyddsnät. Å andra sidan var man som sagt tjenis med alla, det var som i en liten by på landsbygden, inte lika uppstyrt och strikt som i Köpenhamn, Stockholm eller lilla Uppsala.

I den lilla fruktaffären Grönsaken norpade jag däremot något som kom att sätta ner foten i mitt ansikte. Ett faktablad om hur Christiania styrs. Gång på gång fick jag tji av texten i min hand. Jag som länge babblat om vapen, våld, knark och problem som kan följa i deras fotspår i skuggan av anarki fick nu pang på pungen i Portugal. I Christiania är nämligen alla "tunga" droger allt som är "värre" än cannabis förbjudet, likaså vapen och våld, men även handel med byggnader och bostadsområden??.

För att citera ett stycke ur denna Christiania-guide:
"In the way Christiania organises itself lies the real socio-political experiment, which we should not like to live without. People can manage themselves by a direct peoples democracy based on common sense rather than laws."

Vaddå klockrent?

Sedan bör man ju ta det hela med en nypa salt, självklart vill de göra reklam för sig själva, men ändå. Att samtliga av Christianias innevånare kan delta i i stort sett alla möten och råd som rör stadens styre är ett avsevärt steg framåt. Även den ibland något obekväma konsensusregeln man fattar inte ett beslut som inte alla mötesdeltagare går med på torde vara självklar.

Många av mina illbilder av Christiania fick sig en törn vid besöket, även om det självklart fortfarande finns problem i området, och området utgör ett problem för omvärlden, så kan jag inte annat än hylla grundtanken med Christiania, och stödja the Outernational Freetown.

Det är fan dags att packa flyttväskan.

Av Idioten Puckosson 05 jul 2003 13:40