Rapport om ett socialt experiment

Nyss hemkommen från en fantastisk skrivarresa till Prag summerar jag intrycken. Egentligen borde jag renskriva alla mina anteckningar. Om ett par veckor ska vi ses igen och fortsätta kursen och analysera våra texter, skriva om och förfina. Men jag har varit med om ett socialt experiment som jag bara måste dela med mig av.

Föreställ dig att du reser iväg för att umgås med för dig helt främmande människor under en vecka. Det enda du vet säkert är att ni har lusten att skriva gemensam.

När ni samlas på tågstationen för vidare färd mot resans mål ser du dig omkring, analyserar, noterar, värderar. Det är en salig blandning av långa, korta, smala, tjocka, unga och lite äldre. På en millisekund har du skapat dig en bild av hur den närmaste tiden kommer att te sig. Kanske snuddar du också vid tanken på vilket intryck du själv ger. Helt säkert är att det blir aldrig som man tänkt sig.

Efter välkomsttal och lite praktisk information släpper en av ledarna bomben:

- Vi föreslår att ni inte avslöjar era yrken för varandra. Det är skönt att kliva ur sin yrkesroll ibland, hoppas att ni inte har något emot det?

Ingen opponerar sig. Den första reaktionen är att det känns ganska skönt att slippa prata jobb. Trots detta funderar du mycket de närmaste dagarna över din egen identitet och hur viktig din yrkesroll egentligen är för din person. Du blir också uppmärksam på hur du dömer andra utifrån vad du vet om dem.

Kanske känns det frustrerande att hela tiden hålla igen för att inte avslöja vem du är. Det kan bli en skrämmande upplevelse. Är jag verkligen så enkelspårig? Är jobbet så viktigt för mig? Är jag alldeles tom bakom fasaden?

Men det kan också bli riktigt uppfriskande. Kanske upptäcker du sidor hos dig själv som aldrig fått komma till tals, för att din yrkesidentitet alltid stövlat fram för att markera revir.

För mig blev det många aha-upplevelser. Flera gånger under veckan enas vi om hur positivt det är att inte veta något om varandras yrkesroller, att vi istället uppmärksammar varandras karaktärsdrag, våra egenheter, våra dialekter. Ändå kan vi inte låta bli att spekulera och fantisera om vad vi sysslar med där hemma.

Under en skrivövning diskuterar jag gruppdynamik med en kurskamrat. Vi konstaterar att oavsett om det är en dokusåpa á la Robinson eller skrivarresa till Prag, så representeras grupper ofta av en ledartyp, en gnällspik, en besserwisser, en spelevink osv.

Dock tror jag att gruppsammansättningen påverkar vilken roll man "tar sig". Bland en massa flåshurtiga historieberättare som försöker överträffa varandra i slagfärdigheter skulle jag troligen backa några steg. Men bland tråkmånsar vore det kanske jag som frontade som lustigkurre?

De här dagarna har jag funderat en hel del över vem jag är. För mig har jobb och fritid alltid flutit i varandra, det är ofrånkomligt för en odisciplinerad frilansare som jag. Men nu kunde jag inte vara den där kvicktänkta copywritern, den finurliga webbutvecklaren, den närapå utbrända IT-människan som lyckligtvis återhämtat sig så bra det senaste året, eller hobbyterapeuten Nurse på webbsidan drsingle.com.

Däremot var jag lyssnaren, betraktaren, resekamraten med rätt skapligt lokalsinne, den haikuförälskade drömmaren som just firat artonårig bröllopsdag. Kanske. Vad vet jag.

: : :

P.S.
På tågresan hem kunde vi förstås inte hålla oss längre. Efter osvenskt Becherovka-snapsande tappade vi omdömet och arrangerade en improviserad frågesport där vi skrev våra yrken på små lappar. Dessa lästes sedan upp en efter en, varpå alla gissade hej vilt.

Konstaterar att jag är en rätt okej människokännare också ;-

Av Anna-Carin Collin 30 jun 2003 13:06