Skogens blodtörstiga krigare

Vindrufsiga, osminkade och barbenta stod vi där och tittade över havet.
Livet var samtalsämnet. Den enda långsiktiga planen vi hade att ta hänsyn till var maten. Skulle vi äta rostbiffen i kväll eller grilla den där fläskfilén? Vi hade precis krattat bort alla kottarna från marken och stod med varsitt välförtjänt glas vin. Vackert, underbart och mysigt. En blond, en rödhårig och en mörkhårig. Långa, starka och stolta stod vi där, kände oss ett med naturen, inandandes den friska luften och lyssnade till det kluckande vattnet.

Så kom den, skuggan, och med den pesten - myggen. Med sin blodhunger gav de sig på oss. Som en enda stor kollektiv kropp formade de en grön neonlysande pil mot oss till sina annalkande vänner.
Ett krig började utkämpas, ett krig vi visste vi skulle förlora, men som vi ändå ville bekämpa.
Vi vill inte ha utegångsförbud! Vi vill inte bli gisslan och tvingas sitta inomhus! Vi vill kunna ströva fritt!! Vi vill ha vår frihet!!!!
Vi beväpnade oss. Långbyxor, strumpor, långärmade tröjor med huvor och täckande skor.
En av oss febrilt rökandes på en cigarett för att uppbåda så mycket rök som möjligt för att hålla dem borta. Inget skulle hålla oss inne en så vacker afton i detta paradis!!! INGET!
Fem minuter senare sitter vi och innomhus. Vi förlorade. Vi är krigsfångar. Vi är inget annat än amatörer som beger oss ut till skogen utan myggmedel!

Natten är stilla, jag ligger på loftet, Kicki som är värdinna ligger i stora sovrumet, Siv i det lilla.
Jag ligger blickstilla och tantrar med blind frenesi tyst för mig själv; inteklia inteklia inteklia….det kliarinte kliarinte.
Jag känner helt plötligt hur blodet isas, rädslan kryper utmed ryggraden, paniken växer.
Det är inte så, kan inte vara sant... nä, jag bara inbillar mig. Jag ligger stel som en pinne en stund till innan jag tvingas inse faktum; ett besök i hemlighuset måste uträttas. Vi är i skogen, här finns inga vattenklosetter, här finns inte rum för veklingar.
I mitt huvud ekar ledmotivet till Mission Impossible medan jag klär på mig lager på lager, rustar mig för ett gatlopp förbi alla lurpassande blodtörstiga fienden.
Uppdraget börjar vid nedstigningen genom det lilla hålet och den branta smala trappan, att ta sig ned utan att väsnas men framför allt utan att slå sig både gul och blå. Jag kom ned. Väl ute tog det säkert upp till ett par sekunder innan de insåg att jag var där, det tog faktiskt så lång tid att jag hann förtränga tanken på dem, myggen alltså, att jag lät fylla mina lungor med frisk luft genom att öppna munnen och andas in, nu föll det sig emellertid så att jag lyckades andas in en förbipasserande mygga. Säkert proteinrikt, men inte särskilt gott och inte särskilt smärtfritt. Det måste tagit mig säkert fem minuter innan jag kunde andas normalt igen efter att försökt hosta bort myggan från vrångstrupen i vild äckelbaserad panik.
Så fort jag hostat klart smög jag in igen, klättrade upp för trappan och kröp fram till sängen där jag insåg att jag i förvirringen glömt att uträtta mitt ärende...

Av Ingela Norlander 28 jun 2003 10:45