Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Glädje

Ett försök att skriva om det som är så svårt att förklara.

Den är så vacker.

Den där glädjen man inte kan lugna ner, den där känslan av kolsyra i magen som bubblar vidare upp mot halsen och till slut är det så svårt att stänga inne glädjen så man bara MÅSTE hoppa upp och ner. Upp Ner Upp Ner. Just då, just i ruset, känns det som om jorden var en stor röd klump som bara brinner av det där härliga röda... Det där som bubblar. Kroppen finns inte längre, den är bara en stor behållare för att hålla det där studsande, hoppande, varma inuti. Så det inte försvinner ut och svalnar.

Blodet forsar fortare än vad man hinner känna, jag känner att det lever. Jag lever. Mitt hjärta åker berg och dalbana och det fladdrar så skönt när det tar några extra slag. DunkDunkDunk.

Just nu försöker jag sitta still och läsa i en bok som inte alls är intressant, för tankarna bara flyger iväg, små svalor som svävar med böjda vingar högt upp i luften.
Jag börjar sparka med fötterna. Måste ha något att göra. Måstemåstemåste. Hela tiden. Måste skrika ut all energi, kroppen blir överhettad, måste kylas ner. Ingen vila, nej ingen vila nu. Kan inte vila. Måste bara tänka så hårt att huvudet blir alldeles varmt, och hjärtat en glödhet kolbit, som värmer upp blodet, medan det pumpar runt och då och då får man små glädjechocker. Värre än elektricitet. Värre än blixnedslag.

När man till slut blir lugn... när kroppen så sakteliga varvat ner och glädjechockerna blandas med trötthet. Då kommer lyckan. Den lugna lyckan. Jag lägger mig på min säng med det rosa överkastet och jag är så lycklig. Bara för att.

Det är glädje. Det är lycka. Det och så mycket annat.