Centralstationen-Tintin saknas

Inte tillräckligt gamla, för att man inte ska beröras, tycka det är synd. För vore de äldre än nu, som de skulle vara, alla tre, om några år, när de inte var fullt så unga som de ändå inte var nu men relativt, så skulle man inte må lika dåligt, som man gjorde nu, när man såg de, för då var det liksom för sent, inget att göra, inte lika synd som om de vore yngre och hade ett helt liv framför sig, nej. Och ändå tillräckligt gamla, äldre än mig, flera år, för att det skulle vara patetiskt.

I morse var de fyra men hon hade smitit, ifrån deras tråkiga samtal och sladdriga, veka kukar som aldrig, någonsin orkade hela sträckan och ibland inte ens anmälde sig till start. Hon skulle på toa sa hon men kom aldrig tillbaks. Det sket de i, ja, fan, de hade varandra och en hel kasse med folköl att umgås med och vem behövde egentligen fitta när man fortfarande hade högerhanden i behåll, den gamla trotjänaren svek aldrig, nej och sket fullständigt om man somnade direkt efter avgång, nej. Det var väl ändå inte riktigt samma sak invände Kalkyl.

Jodå, hävdade Kapten, ställde ifrån sig ölen och reste sig på förvånansvärt stadiga ben, men han höll ändå tyngdpunkten lågt, bredbent, mest för säkerhets skull och av gammal vana förståss. Han kunde ju fan inte veta hur full han var, nej. Han borde vingla, klockan måste ju vara mer än tolv, ja, fan, nej. Han utvecklar sitt resonemang, från sitt tidigare Jodå.

Det här skulle bli intressant insåg Kalkyl och puttade till Dupontaren, väckte, med armbågen.

Oj, oj... det var inte jag, orden rullade ut ur munnen på han. Han skakade, som vanligt. Fan. Sen efter ett tag, en liten stund, somnar han igen, sittandes, med huvudet och axlarna, ganska tunna, hängande slappt mellan knäna, knotiga och hårda.

Tintin saknades. Men de var där, Kapten, Kalkyl och en av Dupontarna.

Det underbara med att jöka var ju, konstaterade Kapten, ståendes, alltså inte så, nej, utan han stod på stadiga ben framför de andra, två, längs bort i tarmen, stål och glas över spåren, fyra, precis som innan, som en proffessor. Är ju att kvinnan under, framför och i sällsynta fall nere mellan benen, vill ha dig och ingen annan, just då i sig, över sig och njuter av just dig, att en annan varelse njuter och skälver för att just du är där och har det trevligt med henne, men med hon är det ju helt egalt, likgiltigt hurvida det är du, han pekade på Kalkyl, som trycker på henne i muffen eller någon annan, nej, förra veckan kallade hon mig Arne fan, när jag fyrade av, hon vill ju bara ha kuk,

kuk,

kuk,

kuk,

kuk

och

kuk och då duger det fan bra bättre med gamle högern för mig konstaterade Kapten, gjorde en triumferande piruett, knäppte med fingrarna. Tjo! Satte sig brevid de andra, till vänster och återgick till att hångla med sin folköl.

Det är tyst ett tag, en liten stund.

- Du ska inte runka, mumlar Dupontaren.

Kaptenen såg på Kalkyl och Kalkyl såg på Kapten, ja, de såg på varandra, över ryggen på Dupontaren som hängde slappt med huvudet mellan knäna, förvånade, båda två, han sov inte, nej, utan fortsatte.

- Nej, du måste sluta, det är inge bra.

- Va? undrade Kapten.

- Runka! Han reser sig upp och skriker ordet, slår ut med armarna åt varsitt håll. Där blir han ståendes medan ordet,

Runka,

rullar bort genom glastarmen och jag stannar, funderar en stund på att vända och gå runt istället för över spåren, fyra precis som innan, så jag slipper gå förbi, de tre, utan Tintin men det rådde ändå inget tvivel, nej, det var Kapten, Kalkyl och en av Dupontarna som satt och umgicks uppflugna längst bort i hörnet av glastarmen vid hissen ner till parkeringen på hamnsidan där jag skulle bli hämtad för fem minuter sedan. Fan.

Han sätter sig ner igen, med halvslutna ögonlock lägger han handen på Kalkyls knä. klätt i mjukt tyg, grått, köpta på Myrorna, tio spänn.

- Du måste sluta, det är inge bra.

-Vadå? undrar kalkyl.

- Runka. det är inge bra.

- Va?

- Vi gör av me en massa viktig energi när vi fyrar av, det är därför vi somnar.

- Det var ju fan han som snacka runka, fan. Han slår undan handen och pekar på Kapten som fortfarande hånglade med sin folköl.

Nu vänder sig Dupontaren mot Kapten, han är trött, så ofantligt trött, men detta måste han få sagt, det här var viktigt, ja.

- Runkar du? frågar han.

- Nej va fan! svarar Kapten snabbt mellan två kyssar.

-Gör du inte? nu var han förvirrad.

- Nej, vadå, menar du nu? Här och nu, va? Säger Kapten och lirkar med tungspetsen i Burkens öppning på jakt efter den sista lilla droppen. Den är alltid liten, den sista droppen.

- Nej, men va fan svara du för då....

- Va fan du fråga ju ...

- Ja men du visste ju inte vad jag mena ....

- Visste jag väl.

- Varfö undra du då?

- Undra va då.

- Om ja mena här o nu om du nu visste va ja mena....va?

- Va mena du då?

- I allmänhet. Här. Hemma. I parken, var som helst? Va?

- Nej.

- Du runkar inte?

- Nej, jag runkar inte nu, inte här, inte annars....

- Tintin! roppar en hes Kalkyl reser sig upp och sträcker armarna mot mig när jag närmar mig, men jag är för snabb och hinner in i hissen.

- Klart jag fattar att du inte runkar här och nu, fan....

Hissen åker ner, sakta, fan vad sakta, jag hör hur han följer efter, ner, för trappan, fan vad det låter, dunsar och dunkar, fan, trillar han ner?

- Va fan fråga du för då.... va?

- Jag ville veta...

Jag smiter, snabbt ut ur hissen och vidare ut ur tarmen, till parkeringen, jagad av Kalkyl som av ljudet att dömma rullade, nej, stutsade ner för trapporna bakom mig, i vild jakt efter Tintin.

- Nej, ok?

- Ja ja .....Men om du gjorde det så måste du sluta, se på mig, jag har inte runkat på flera år, fem, till o me hålli mig när jag knullat.... jag ä full av energi ...

- Du har inte knullat de senaste fem åren...

- Har ja väl visst gjort.....

- Nej.

- Har jag visst, jag har visst knullat.

- Ja ja, säger Kapten och återgår till sin öl. Eller nej han börjar på en ny.

Jag smiter in i skjutsen som vänder på parkeringen och försvinner ut på och iväg efter Djuphamnsvägen. Tintin somnar i passagerarsätet,

plötsligt,

klubbad,

medvetslös,

utmattad.

Centralstationen står stoiskt mot den blå, inte grå, nej, himlen. Endast delvis skymd av den höga, alltså inte hög så, på hasch, nej utan hög som i många våningar, skatteskrapan. Längst bort i tarmen av glas och stål, över spåren, fyra, precis som innan fortsätter Dupontaren.

- Synd, om du gjort det hade jag haft ett tips.

- Hur ska du ha det?

- Vadå?

- Först ska man inte runka och nu kommer du med tips. Fan.

- Man behöver en termos.

- Jag vill inte veta, stopp. Kaptenen håller upp händerna med handflatorna mot Dupontaren som tittar på Kalkyl som är tillbaka, igen, kravlar sig upp över krönet, upp för trappan, till deras hörn igen.

- Nå, undrar Kapten.

- Nej, svarar Kalkyl.

- Fick du tag på han, undrar Dupontaren.

Men de vet alla, tre, redan svaret.

- Han kom undan, igen.

- Igen?

-Ja, igen ...

- Men vi måste försöka.

- Det är våran roll.

- Ja.

Det var deras roll, att aldrig ge upp. Fast det såg ut som det, i andras ögon, ja, att de gett upp, men det hade de inte.


Nej.

Av T.L Stjerna 19 jun 2003 10:34