Pappa, var tar rymden slut?

Vågorna slår högt över de mörka klipporna.
Vindarna målar skärvliknande mönster över himlen.
Hamnens alla lampor blänker avlägset i horisonten.

Längst ute på den steniga piren.
Ansiktet som så ofta förr vänt mot stjärnorna i den onåbara oändligheten.

"Pappa, var tar universum slut?"
Alltid inom räckhåll, inom hörhåll.
Redo att besvara alla frågor.
"Ingen vet riktigt förstår du."

"Vet inte du heller, Pappa?"
"Nej, lilla vän. Jag vet inte heller."

Någonstans i en sjuårings hjärta;
en trygghet
över att inte ens Pappa hade ett svar,
utan själv förundrades över det storslagna.

En vetskap.
Att det får finnas saker som inte har några enkla svar.
Inga givna lösningar.

Och där längst ut på piren under stjärnorna får jag det alltid bekräftat.


bidrag till poesiskolan

Av Sandra Lundgren 18 jun 2003 15:18