Den första lägenheten

Det kändes verkligen som hade jag vunnit högsta vinsten på lotto när jag efter fyra år i olika boenden i andra hand och inneboende fick lägenhetserbjudandet från Bostadsförmedlingen. Jag hade visserligen haft turen att få bra tillfälliga boenden, det ska jag inte sticka under stol med, och så här i efterhand är jag glad och tacksam för det. Jag hade nämligen flyttat tillbaka till Stockholm, så "sista utvägen", det vill säga flytta tillbaka till föräldrarna en tid, fanns därför inte som ett realistiskt alternativ för mig.

När den första glädjen lagt sig studerade jag erbjudandet närmare. Det visade sig att lägenheten låg i Rågsved om än i ett nybyggt område. Förorten hade inte det bästa ryktet, men enligt min uppfattning fanns det värre ställen. Om inte annat borde jag absolut se lägenheten först och bestämma mig sedan.

Den första kontakten med det tilltänkta bostadsbolaget var inte direkt någon positiv erfarenhet. Eftersom området fortfarande höll på att byggas, var det många som fått anvisningar eller information om lägenheter som ännu inte var klara. Personen jag skulle ringa trodde väl att jag var en av dem och gjorde därför sitt allra bästa för att få slut på samtalet så fort som möjligt. Jag minns fortfarande hur humöret började stiga och hur jag bombarderade honom med uppgifterna på lägenhetserbjudandet.

Det funkade uppenbarligen, för han gjorde helt om. "Aha, är det 1005" frågade han. Jo, det är det. Plötsligt var jag mycket intressant att tala med och tid för visning bestämdes omgående. Gå och titta på lägenhet - en sådan lyckokänsla! Nu råkade vi vara inne i november månad och jag skulle få se lägenheten på kvällstid. Då skulle det vara mörkt runt omkring och jag skulle således inte ha minsta uppfattning om själva området. Alltså tog jag bilen och åkte dit i dagsljus.

Området var fortfarande till största delen byggarbetsplats och endast ett hus med två uppgångar var färdigt. Där hade inflyttning redan skett i oktober, fick jag veta senare och som jag minns det, var det bara min tilltänkta lägenhet som fortfarande stod tom. Helhetsintrycket var att det var att det skulle bli ett ljust och fräscht område. Här skulle jag nog kunna bo när allt kom omkring. Undrar vilka fönster som var "mina"?

Visningskvällen kom och jag åkte återigen ut till Rågsved. Ingen längre resa; det tar bara 21 minuter med tunnelbanan från T-centralen. Det visade sig även vara en informationskväll för dem som så småningom skulle flytta in i 25:an, så jag såg även flera blivande grannar som hastigast, innan en kvinnlig representant för bostadsbolaget kom och tog mig med upp till lägenheten.

Mörkt ute var det och inte fanns det så många lampor i lägenheten, men det jag såg räckte för att jag skulle inse att jag förmodligen gjorde världens tavla om jag tackade nej. En sprillans ny etta på hela 42 m² med hall, rum som vek av i en köksdel med spis, rejäl kyl med liten frysdel, dusch, klädkammare och balkong och så nytt och fräscht. Alltså tackade jag blixtsnabbt ja.

Nästa dag ringde jag upp Bostadsförmedlingen och berättade att jag bestämt mig för den lägenheten och sedan dröjde det inte länge innan kontraktet var skrivet och datum för tillträde bestämt. Det kändes både underbart och lite tragikomiskt på samma gång, för jag var 29 år gammal och hade äntligen fått egen lägenhet. Nästa steg var att fixa telefon och elabonnemang, göra adressändring och allt annat som hör ihop med flytt.

Jag minns fortfarande den halvt om halvt overkliga känslan när jag kom in i trapphuset och gick upp till lägenheten för första gången. Att se sitt namn på dörren kändes lite speciellt. Jag hade visserligen bott i en farbrors lägenhet några år och där stod det ju samma efternamn, men det var ju hans bostad och inte min. Nästa moment, det vill säga att låsa upp dörren och stiga in, kändes också speciellt. Eftersom jag nu även var nybliven kund hos Stockholm Energi hade jag tagit med en lampa så jag skulle ha någorlunda belysning när jag gjorde lite förberedande arbeten inför inflyttningen.

Ventilationen skedde genom springventiler ovanför vissa fönster och utsugsventiler i klädkammare och badrum. När lägenheten var helt tom hördes fläktsurret tydligt, men när allt så småningom kommit på plats blev det tystare och efter ett tag tänkte jag inte på det. Däremot märktes det väldigt tydligt om de hade stannat!

Telefonen tog jag också dit några dagar före inflyttningen. Vad roligt det var att titta i lådor, skåp och garderober och konstatera hur praktiskt och bekvämt ordnat allting var. Badrumsskåpet fanns redan på plats, liksom spegel, toalettpappershållare och handdukshängare. I köket saknades inte ens hållaren för hushållspappret, men den var uppsatt så att när man satt i en ny rulle blev skåpet ovanför en effektiv broms och man fick en liten tuss i handen istället för det ark man hade tänkt sig. Den monterades snabbt ner och skruvarna användes till att hänga upp några passande prydnadsföremål på.

Nu tog jag mått för gardiner och kollade upp annat som behövde fixas. En gång under tidigt sextiotal hade en sorts reklamfilm, eller vad man nu ska kalla det, för de då nybyggda höghusen i en annan del av Rågsved spelats in. Man hade engagerat Gunwer Bergqvist att sjunga sången "Min dröm om lyckan är i sammanfattning: Rågsved, åtta trappor, fyra rum, två barn, min man och jag osv" samtidigt som filmmakarna såg till att hon visade såväl områdets alla fördelar som lägenheternas moderniteter. Det var nästan så att jag kände mig kapabel att göra en modern version på filmen. Till allas lycka fick det fortsätta att vara en skämtsam tanke.

Så kom dagen inflyttning. Ett lämpligt antal kompisar hade engagerats och bil hyrts. Det gick ju ganska snabbt och smärtfritt, även om ett stort skåp gav mig mardrömmar ibland. Rätt som det var kunde jag få för mig att det inte gick in i hissen, utan måste bäras upp för den smala trappan. Min oro var emellertid obefogad - skåpet fick plats och det med god marginal. Lite diskussioner om vilka möbler som skulle stå var blev det också. Flyttdagen avslutades med att jag bjöd på middag på en kinesisk restaurant.

Den närmaste tiden ägnades åt operation uppackning och att organisera tillvaron i den nya bostaden. En tom lägenhet kan se väldigt rymlig ut. När man flyttar in med sitt pick och pack blir det annat av. Något jag inte hade kunnat föreställa mig var obehagskänslan i mathörnan. Eftersom köksdelen fortsatte ut i vardagsrummet kändes det inte som en matplats, utan som att man så att säga flöt ut i vardagsrummet när man satt och åt. En skärm inhandlades därför ganska omgående på IKEA och fungerade utmärkt som markör för gränsen mellan kök och vardagsrum. Nu blev det mycket trevligare att sitta och äta.

Efter en tid var området färdigbyggt och det blev ett riktigt bostadsområde istället för bebodd byggarbetsplats. Nu var det ett livligt område med trevliga grannar. Som i alla nya områden var omflyttningen stor första året och hyran blev högre och högre i rask takt. Många i bekantskapskretsen ojade sig över min bostadsort, men det bekom mig inte det minsta. Jag tog istället vara på varje tillfälle att tala om hur fint det kan vara där.

När det började närma sig fyra års boende där kändes det som det började bli dags att bryta upp och skaffa något större. Jag hade visserligen inget emot att bo kvar i trakterna, men jag bytte till en tvåa några tunnelbanestationer närmare stan. Tolv kvadratmeter till fick jag på det viset. Har ett minne av att jag mumlade något i stil med "Hur kunde jag få plats med allt i den här lägenheten?". En kompis, som engagerats som flytthjälp, hörde mig och svarade blixtsnabbt "Det undrar jag också". När lägenheten var tom och städad hördes åter fläktljudet så tydligt som jag mindes dem från första gången jag steg i den. Måste nog medge att det då kändes lite vemodigt. Så här i efterhand ångrar jag mig inte det minsta, men jag är fortfarande stolt över att ha bott i Rågsved.

Får man önska fritt fortfarande? Hoppas det och det jag då önskar är att bostadssituationen ska bli en annan. Jag önskar att unga människor inte ska behöva tillbringa åratal i bostadsköer, alternativt behöva skuldsätta sig upp över öronen för att kunna köpa sig någonstans att bo. Nu ska man börja bygga bostäder igen och det är bra. Återstår förstås att se i vilken takt byggandet sker. Låt oss också hoppas att det blir vettiga bostäder och inte lyxlägenheter som få har råd att bo i idag. Ännu en önskan har jag och den är att alla de som idag står i bostadskö får uppleva samma lycka och glädje som jag kände när jag fick min första lägenhet.

Av Staffan Huss 18 jun 2003 15:01