En liten flicka

Hon säger att hon försökt ta livet av sig två gånger; en gång skar hon sig en annan gång blandade hon tabletter med GHB. Drogerna bär henne med samma nedbrytande kraft som de förgör henne. Hon behöver något för att komma bort från det som är verkligt. Hon står i livets början och talar med en gammal människas erfarenhet, men den lilla flickan kan omöjligt greppa tillståndet.

Hon är sexton år och genomsyras av vemod och uppgivenhet; likt en växt som stannat i sin prakt och som desperat söker efter rötter av kärlek och trygghet.

Jag lyssnar på hennes historia och inom mig väcks tanken till liv om att rädda henne, ta henne under mina vingar och skydda henne från allt det som plågar henne och gör henne uppgiven. I samma stund som tankarna snuddar vid mig förstår jag samtidigt att det finns inget jag kan göra för att nå hennes innersta väsen. Det finns inget jag kan göra för att råda bot på den kraft som jagandet, ångesten och destruktiviteten bjuder. Det plågar mig och fyller mig med otillräcklighet. Det väcker ilska mot de som format henne, det väcker sorg av att endast få vara en yttre betraktare av hennes historia.

Men jag gör det jag kan. Lyssnar. Pratar. Och bjuder henne en plats där hon kan tala ut.

I hennes framtid ligger inget annat än ordet "bort", så avlägset, så diffust och så skrämmande att även minnena försvinner från varifrån hon kommer. Hon lever i ett tillstånd som suddar ut gränserna mellan då och sedan och gör nuet så smärtsamt att även det måste kapslas in. I ett töcken av en tid som inte går tillräckligt fort fäster sig fruktan.

Jag försöker hålla mig närvarande i hennes frånvaro, men gång på gång plågar mig tanken på vad som gör att en ung människa ska behöva genomlida det hon gör. Gång på gång väcks sorgen inom mig och jag förlorar den objektivitet som jag är satt att bemästra. Jag inser att hon speglar något hos mig. Något obearbetat, något ouppklarat.

Jag inser att hon är där jag en gång själv befann mig. Och hon blir påminnelsen om att jag aldrig blir färdig, att jag aldrig blir klar. Jag vill finnas till för henne, jag vill befria henne, men istället sviker jag henne för det jag har inom mig själv. Hon blir en spegling av något som tillhör mig själv.

Och jag klandrar mig själv för att det jag vill inte kan bli verkligt. För jag vill rädda henne, så som jag önskade att någon en gång i tiden hade räddat mig...

Av Per Poulsen 16 jun 2003 15:57