En fot ur graven

Kriminalkommissarie Mårtensson lägger en lugnande hand på mannens axel: "Det är bra nu, vi tar hand om det här!"...

Jag undrar hur många deckarförfattare som går och lurar på handlingen till en ny roman efter den makabra upptäckten häromveckan av en kropp nergrävd bakom en kolonilott. Overkligt bra stoff, skulle jag säga. Det är ju nästan så att man får lust att börja skriva deckare själv:

...Medan Mårtensson och hans mannar går närmare gravplatsen, finner sig trebarnspappan Lennart så nära ett nervsammanbrott en man av hans kaliber kan komma. Tårarna rinner nerför hans kinder. Han vill, men kan inte kämpa emot den konvulsion av kramper som tar tag i hans bröst och han börjar gråta som ett barn. Chocken har släppt....

Nej, jag skulle nog inte få ihop det. Det skulle bli något psykdrama om olycklig kärlek istället. För att skriva deckare måste man ju sätta sig in i hela polisväsendet. Jag får väl skriva någon liten rysare om en miljö jag känner till istället; dagis:

...När klockan närmade sig halvsex började jag oroligt titta ut genom fönstret. Vart hade Elins mamma tagit vägen? Hon ringde ju för en timme sedan och sa att hon skulle bli lite sen - "lite" sen! Jag plockade upp en nalle som låg slängd bakom en dockvagga. Ena örat var borttuggat av något nervöst barn. Elin satt ovetandes för sig själv och plockade med barbiedockorna. En av dom saknade huvud och...

Nej, det skulle bli en B-skräckis. Det är lika bra att lägga av direkt. Jag får nog stänga ner datorn och gå ut och plantera dom där blommorna jag pratat om i en vecka nu. Men tänk om jag skulle hitta en fot i min trädgård! Jag skulle gallskrika. Grannarna kanske skulle tro att jag hade huggit av mig handen på vedkubben eller något. Sedan skulle jag skrika igen fast i stackato, för att därefter gå in i ett apatiskt tillstånd och kanske bara sätta mig på någon stubbe och gnola på en sång tills någon kom och tog hand om mig. "Ska vi plocka fötter i min trädgård..."

Av Anna Drangel 16 jun 2003 09:30