Vilken jävla skylt

jag var röd i ansiktet och undrade precis som de andra vem det var som satt och smög med en skruvmejsel eller en hammare gömd i tubsockan. Av någon anledning trodde jag att onda och galna människor var samma människor som fortfarande använde tubsockor, det vill säga inte jag.

de stirrade på mig och undrade.
Var det
jag
var det verkligen inte
jag
som var anledningen till att de satt upp skylten.


“Vapen, tillhyggen och berusningsmedel är ej tillåtna att medföra till avdelningen"

Hur fan kunde de sätta upp en sån skylt?
jag blev nervös.

Vad det gällde psykiska sjukdomar var jag en lättviktare, jag hade ju fan bara lite ångest.

Jag satt och väntade
i väntrummet, det är därför det heter så, väntrum alltså, för där sitter man och väntar,
på att få komma in till min kurator.

Men vad gjorde skylten i så fall på min avdelning?

vilken jävla skylt.

Det fanns farliga människor här.

Jag ville inte veta,

vilken jävla skylt.

Det var inte jag.

Det visste jag.

Men inte de andra.

- Jag har fan bara lite ångest! ville jag skrika.

Klockan var halv fyra,
jag hade tid tre.

Jag reste mig,
gick
förbi skylten, tog inte ner den,
bort till receptionen.

Jag förklarade hur det låg till, men nämnde inte skylten.
Hon, det vill säga hon som jobbade i receptionen, hittade inget i datorn.
Hade jag verkligen bokat tid idag?
klart jag hade.
Jag var ju inte tokig,
jag hade ju bara lite ångest för fan,
klart jag har bokat tid idag.

- Vänta här sa hon och kilade,
inte vidare,
utan iväg
för att kolla med min kurator.

Där blir jag stående, ensam med min plastkasse i högerhand och ser förvirrad ut.

- Jaha? hej? säger den söta tanten som tagit sitt ansvar och klivit fram till den förvirrade unga mannen med trasiga jeans och plastkasse i högerhand,

alltså, jeansen hade han på sig men kassen bar han i höger hand.

Hon log ett leende fullt av sympati. Vad synd, tänkte hon, han ser ju riktigt bra ut.

Utan att veta varför lyfter jag plastkassen och greppar den som en sköld mellan mig och tanten med bägge händerna, likt en liten tant med sin handväska. Hon ser förbryllat på mig, men ler fortfarande. fast inte med ögonen, de var förbryllade.

- Jag har redan fått hjälp säger jag.

Och inser att med sina psykologöron hör hon

- Snälla lås inte in mig igen, jag har tagit mina piller.

Nu tittar hon på mig misstänksamt tills hon ser receptionisten där borta i korridoren.

- Å, där kommer hon, säger jag och tanten lämnar mig ifred.

Det var nästa vecka jag hade tid,
men vadå,
jag hade ju fan bara lite ångest.
Men ändå var tiden inte bokad.
jag förstod inte.

- Du kan gå hem nu sa hon.

Men skylten ville de ha tillbaka.

Vilken jävla skylt?

Jaha, den, i kassen, jaja.

Vilken jävla skylt!

- Tycker du inte?

- Nehe.

Sen sa jag adjö och travade iväg i mina på tok för stora brallor.

SHIT!

Av T.L Stjerna 15 jun 2003 09:56