Den gåtfulla gränden

Marias liv hade hittills i stort sett förflutit bekymmerslöst. Hon hade haft snälla föräldrar och syskon, hon hade klarat sig bra i skolan, fått arbete efter studentexamen och studier vid universitetet. Hon var väl egentligen och hade alltid varit ”en gammal nucka” men det var inget som oroade henne, hon kände sig till och med lite stolt över detta faktum. Hon tyckte för det mesta att andra människor i hennes omgivning inte riktigt levde upp till hennes nivå, de var ofta för ytliga och även för vulgära för hennes smak. Därav kom att hon var ganska ensam, vilket hon sade sig bero på att hon ställde för stora krav på dem hon skulle umgås med. Men hon trivdes bäst i sin ensamhet, hon hade en trevlig lägenhet på två rum och kök, centralt och bra, nära till arbetet. Hon arbetade på ett kontor och satte en ära i att alltid komma i tid till arbetet, att alltid göra allting rätt och så bra att arbetskamrater och chefer beundrande skulle säga ”Att hon orkar, hon är bra duktig, sådan tur att vi har henne.” Hon deltog sällan i kafferaster, hon hann med mer arbete på det viset, luncherna bestod för det mesta av en hastig smörgås vid skrivbordet. Någon man hade aldrig funnits i hennes liv, passionerna hade hon klarat av på håll, på bio förälskade hon sig i de stora stjärnorna och fantiserade om att om de bara fick lära känna henne, så skulle de bli för evigt trollbundna.

Nu hade Maria känt sig krasslig en längre tid och för en gångs skulle stannade hon hemma från arbetet för att kurera sig. När hon låg där i sin säng och halvdåsade fick hon plötsligt se en ängel komma in i rummet. Hon blev minst sagt förvånad, hon hade väl aldrig trott på änglar. Hon drömde inte heller, hon ansträngde sig för att känna att hon var vid medvetande. Ängeln var lång och reslig, hade ljust, lockigt hår och vit fotsid skjorta, under vilken fötterna stack fram i gyllene sandaler. Men det vackraste var händerna, smala och vita, som den skönaste marmor.
– Vad vill du, frågade hon.
– Jag ville bara se till hur du har det, svarade han. Det kändes tryggt, tänk att hon hade en skyddsängel, undrar om det var så för alla? Hon hade på tungan att fråga honom, men han var redan försvunnen.

När hon tänkte efter så hade hon sett honom förut – ängeln. Han hade dykt upp på många ställen, när hon tänkte tillbaks kunde hon se hon hans ljuslockiga huvud skymta här och där. Ofta när det hotande mörkret varit oroväckande nära.

En dag lite senare, när Maria promenerade hem från arbetet för att få sin dagliga motion, kom hon till en gata, som hon aldrig tidigare lagt märke till. Den var liten och trång, nästan som gränderna i Gamla Stan och mycket mörk. Det förbryllade henne att den var så mörk, solen sken från en klarblå himmel. Det fanns inte en människa på gatan, inte heller några bilar eller skyltfönster. Hon tänkte just vända om då en man kom emot henne. Han var stor och grov, smutsig och orakad. Han ställde sig rätt i vägen för henne och såg på henne med små ljusblå, rödkantade ögon. Han höll ögonen uppspärrade så mycket det gick, vilket fick honom att verka drogpåverkad. Plötsligt och utan förvarning slog han till henne, så hon föll omkull. Så grep han tag i hennes huvud och slog det mot stenläggningen i trottoaren. Hon svimmade av. När hon vaknade upp var han borta, hennes kläder var i oordning, kroppen ömmade och hon förstod att hon blivit våldtagen. Jag får ändå vara glad att jag lever, tänkte hon. Hennes nästa tanke var att hon måste gå till polisen. Men det var något som höll emot. Hon var ju så starkt och bra på alla vis, i sina egna ögon. Hon kunde inte råka ut för något sådant här. Hon stapplade upp, fortfarande syntes ingen människa till. Hon drog sig ur gränden och fortsatte till tunnelbanan. Som tur var så var det lördag dagen efter, så hon hade två dagar på sig att hämta sig innan hon skulle till arbetet igen.

Men det var inte som förr. Hon kunde bli sittande långa stunder och bara stirra framför sig, det blev fel i arbetet hon utförde, hon ansträngde sig till det yttersta för att få tillbaks sitt gamla jag, men hon orkade inte. Vad ska de tro om mig nu, tänkte hon, jag är ju inte perfekt längre. Hon blev tröttare och tröttare, kamraterna tyckte att hon behövde muntras upp och de var snälla och tröstande. De tyckte att de små fel hon gjorde sig skyldig till var helt i sin ordning. Men det gjorde inte Maria. Hon blev arg och drog sig ännu mer inom sitt skal, svarade till slut knappt på tilltal. Hela hennes inre var i uppror. Vad var detta? Hade hon drömt alltihop? Hon var säker på att så inte var fallet.

Konstigt att hon så totalt glömt var gränden låg. Hon började så småningom till och med leta efter den. Så en dag hittade hon den igen, det var egentligen inte alls svårt. Den var lika folktom och mörk, hon darrade när hon vek in på den kullerstensbelagda gatan. Det växte gräs och mossa mellan gatstenarna, trottoarkanten var sliten och i rännstenen rann lerigt avloppsvatten, som luktade illa. Hon försökte se in genom något av de solkiga fönstren på husen, men de var så igengrodda att det inte gick att se något genom dem. Hon gick fram till en stor tung ekport och tog tag i dörrvredet. Då kände hon hur någon tog tag i hennes axel, det var samme man som förra gången. Hans ansikte fick ett nästan förvånat uttryck när han såg på henne, så flinade han upp sig och drog handen genom det flottiga håret.
- Jag skulle ha tagit med mig något att försvara mig med, flög det genom hennes huvud, men hon kunde ju aldrig tro att samma sak skulle hända två gånger. Han började slå henne, kastade ner henne i rännstenen, drog upp henne igen och fortsatte slå, rasande och brutalt. Slagen tog överallt, hon kände hur blod rann i ansiktet och smärtan gjorde henne skräckslagen. Han våldtog henne inte denna gång, han avbröt plötsligt misshandeln och lämnade henne, hulkande invid en husvägg.

Hon borde inte gå dit igen. Hon kunde ju bli ihjälslagen! Hon hade lärt sig vägen nu. När man kom fram till det höga svarta gjutjärnsstaketet följde man det till det tog slut. Sedan en kort trappa ner och så till vänster. Gränden hade inget namn, hon letade förgäves efter en gatuskylt på husväggen. Den här gången är hon full av tillförsikt, om hon lyckas börja tala med våldsmannen kanske hon kan få honom på andra tankar. Hon för genast syn på honom, han står med ryggen mot henne, lutad mot väggen. Han är inte ensam. Bredvid honom står Marias asociala kusin, Gunilla med det stripiga håret, som hon inte träffat på flera år. Maria ryggar tillbaka, hon måste smyga härifrån innan de ser henne. Men det är för sent.
– Vad gör du här, säger Gunilla, det var det värsta, det hade jag aldrig väntat mig, att få se dig här. Hennes ena öga är blått och uppsvullet, läpparna är spruckna och blodiga. Hon har en klunk brännvid direkt ur en flaska.
–Hur mår barnen, får Maria fram stammande, hennes fråga rullar som ett eko mellan husväggarna, hon hör själv hur förskräckligt inskränkt det låter. Hon förväntar sig inte något svar och får inget heller. Skrattande drar de iväg, in genom en av de svarta portarna.

Tiden gick nu sin gilla gång under en längre period. När det sker är det som man glömmer det obehagliga, plågsamma som varit, rutiner måste följas, man hinner inte känna efter hur smärtfylld gårdagen varit. Maria arbetade, log mot sina arbetskamrater, hörde dem prata på om sina glädjeämnen och bekymmer. Själv öppnade hon sällan munnen. Hennes tankar passade inte ihop med det som sades för tillfället. Men hon ansträngde sig och log. Det var huvudsaken.

Snart upptänkte Maria att hon var gravid. Hon skulle föda våldtäktsmannens barn.

Att göra abort var otänkbart för henne, hon erfor en oresonlig skräck vid blotta tanken. Det var bara omöjligt. På mödravårdscentralen frågade de efter faderns namn.
– Jag vet inte, sa hon, jag blev med barn på en semesterresa i Algeriet. ”Fader okänd”.

Hemma i sin säng koncentrerade Maria sina tankar kring ängeln. Hon skulle försöka leta systematiskt och medvetet efter honom, hon började iaktta allt noga och koncentrerat, bilder i tidningar, människor i folkvimmel och samlingslokaler, TV-program.

Till slut kände sig Maria i alla fall tvungen att gå tillbaks, hon hade skaffat en kraftig dolk i en jaktaffär, den bar hon innanför kjollinningen när hon gick längst gjutjärnsstaketet och svängde in på den stenbelagda gatan. De råa, fuktiga luften svepte runt henne, hon kände det nervösa illamåendet komma smygande inuti sig. Hon trevade med handen längs den skrovliga husväggen, det var mörkt och endast några svaga gatlyktor kastade sina bleka sken över henne. Hon väntade. Hon väntade länge, ingen syntes till, det var alldeles tyst. Inifrån ett prång hördes då ett svagt stönande. Hon gick dit, klev in genom en öppen gisten gammal dörr, som stod på glänt och kom in på en gård, som var så mörk att hon knappt kunde urskilja byltet på marken. Han hade blivit huggen med hundratals knivhugg, kroppen var i det närmaste skuren i bitar, huvudet hängde snett på den avskurna halsen. Maria blev häftigt illamående och kunde inte hejda sig utan kräktes rätt över det blodiga byltet. Sedan såg hon hans händer, vita änglalika händer, vackra som den skönaste marmor.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola.

Av Vivian Gustin 15 jun 2003 10:13