En del av mig

Vintermörkret sluter sig runt den vita flygplanskroppen,
för första gången i mit liv flyr jag från nuet,
tillbaka till det förflutna,
framtiden kan inte finnas.

Känslan av tomhet kännas kvävande,
som om den fyller hela min kropp,
varje muskel,
varje nerv,
varje andetag.
Hur kan det göra så fysiskt ont?
Men mest av allt;
hur kunde det bli så här?

Hör flygplanets dån.
Känner för en sekund rädsla skära
genom mig
när planet dunsar hårt i en luftgrop.
Så jag kan fortfarande känna rädsla?

Tittar ut på mörkret;
ett mörker som inte längre skrämmer.
Ett mörker som omsluter min värld just nu.

Sätter fingrarna mot det tjocka fönsterglaset.
Känner kylan
sakta äta sig från fingrar till handflata.
Så jag kan fortfarande känna kyla?

Håller kvar handen.
Vilken känsla som helst är bättre än känslan av tomhet
i varje muskel,
varje nerv,
varje andetag.

En del av mig kommer för evigt sitta i just det flygplanet.

Av Sandra Lundgren 12 jun 2003 14:04