Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Självupplevt

Allt man skriver måste väl inte vara självupplevt för att få skrivas?

Jag pratade lite med en kompis om mina dikter. Hon hade varit inne på sidan sa hon... och läst, för jag bad henne göra det. Jag ville veta vad hon tyckte.

Hon: Man vet direkt att det är du som skrivit "ekot".
Jag: Jasså. Hur så?
Hon: För att du har upplevt det.
Jag: Jasså. Men det är inte självupplevt.
Hon: Joo. Det märks ju.
Jag: Jag tog några självupplevda ord och förstärkte dom. Jag ville skriva starkt. Den är inte självupplevd.
Hon: jag tror dig inte. Den måste vara självupplevd, jag menar han i dikten hade ju blåa ögon och nobbade en tjej... det låter ju som du ju. Du blev ju nobbad och han har blå ögon.
Jag: Men den är inte det. Det finns många som blir nobbade och många som har blåa ögon.
Hon: jaha... säger du det så... hm...
Jag: Du tror mig inte va?
Hon: nej
Jag: *suck*

Varför är det så? Att det liksom "inte betyder något" om det man skriver inte är självupplevt, som om det vore i sanningen av orden som känslorna sitter? Sannolikheten att jag skriver självupplevda saker är förvisso ganska stor men... är det att utgå ifrån? Har man inte rätt att bli mottagen med respekt om man inte skriver ner alla SINA känslor? Är det automatiskt dåligt om man skriver om något man aldrig själv upplevt, leker med obekanta tankar och ord, färger och meningar... Går man in på någon annans revir? Jag känner mig kränkt av så lite, jag vet...