Mitt eget Blair Witch Project

På väg hem från affären tog jag stigen genom skogen. Det duggade lätt och jag tänkte att jag skulle bli mindre blöt än på den asfalterade gångbanan som följer bilvägen genom villasamhället. Fast det är inte riktigt sant. Jag är inte så praktiskt lagd. Jag är en känslomänniska och blir gärna genomsur om jag får en upplevelse på köpet. Bli inspirerad.

För ett stadsbarn som jag kan fem minuter på barriga snubbelstigar vara en exotisk upplevele. Det låter som en klyscha, men doften av våt, varm mossa är sannerligen erotisk. Jag vill inte bli mätt, jag vill bli lika överrumplad varje gång. Det får inte bli slentrian. Det är därför jag ransonerar dem, skogspromenaderna.

Dessutom skrämmer det lite. Jag går hellre ensam utmed Sveavägen en natt än genom Stolpaskogen. Där kan ingen höra dig skrika. Tokstollarna kan stå bakom nästa gran, tänker jag. Men sannolikheten att någon orkar stå och vänta på en nattlig skogsvandrare är förstås liten. Och troligen skulle ingen bry sig om jag skrek i hörnet av Tegnérgatan heller, men än så länge har jag inte behövt bli desillusionerad.

Om det hittas döingar i skogen är det påfallande ofta hundägare som gör upptäckten. Jag har hund. När vi går utmed dagvattendiket, ett perfekt ställe att gömma någon stympad stackare, är jag alltid beredd på det värsta. Kanske är det kombinationen av rädsla och lust som fascinerar mig? En primitiv känsla, behovet av att alltid vara på min vakt?

Så mycket kan ju hända. Mina små söta knäskålar lämpar sig varken för platåskor eller halkiga stigar. Det vet jag numera. Vid ett par tillfällen har de hoppat ur led. En gång på kullerstenslagda gator, med platåskor på fötterna. Dumt. En annan gång i foträta kängor på isig skogsstig. Då var jag mer rädd än den där gången på Riddargatan. Men med mobiltelefon var civilisationen och ambulansen inte långt borta.

Att ha hästhagar och gamla vikingagravfält inpå husknuten känns ändå mer lyxigt än skrämmande. När jag går där på grusvägarna med min hund, fem minuter hemifrån, så är det inte bara fantasier om förmultnande lik om engagerar mig. Jag kan lätt inbilla mig att jag befinner mig i Norrland och inte ett par mil utanför storstaden.

Det skulle kunna vara Lillhärdal, en liten avkrok i Härjedalen där jag tillbringade varenda sommarlov som liten. En vilda västern-by där man måste hjälpas åt om man ska överleva mentalt. Om gruset under mina fötter vore rödare, om det vore myrar med hjortron intill vägen, om bruset från motorleden en bit bort vore ljudet av en fors.

Är det en het dag kan jag gå fram och tillbaka genom lindallén, i det svala, gröna ljuset och skölja av mig rädslan. Där kan jag resa bakåt i tiden. Om en glasad vagn efter ett par svarta frustande hingstar skulle komma rullande nerför vägen skulle jag inte bli det minsta förvånad.

Men den gamla 1700-talsgården, som ligger inbäddad bland hägg och syrén i slutet av allén, är förfallen. Den ska rivas och ge plats för mer modernt boende. Varje gång jag passerar överväger jag om jag ska våga smyga in och ta reda på om doften av femtio kissande katter verkligen kan ha gjort huset omöjligt att restaurera.

Om ett par år kommer inget att vara sig likt här. 150 bostäder ska byggas, där det nu är vildvuxet och trolskt. Jag kommer att sakna "Norrland" och skrämselhickan.

Av Anna-Carin Collin 11 jun 2003 17:36