Hans verklighet är allas mardröm

På marken framför husen står små träd som tvingats böja sig med åren. Deras kala kroppar följer vindens dans och bugar sig än åt höger än åt vänster. Ut ur husen strömmar dess inneboende. Det om somrarna mossgröna gräset sover under ett frostigt täcke, men väcks brutalt till liv av klampande fötter när frosten spricker under skobärarnas tyngd och små gråbruna strån förvånat tittar upp. Asfalten glänser och det är kallt i luften.
Egentligen kan detta vara vilken januarimorgon som helst.

Lämmeltåget av människor rör sig längs gångbanan. Små moln av vita kristaller puffas ut ur deras munnar, som om alla hade svalt ett litet ånglok. Men ingen tittar åt sidan; håller istället blicken stadigt fäst på luften som fladdrar precis framför deras blåfrusna näsor.
De är vuxna, viktiga och mitt uppe i sina lika betydelsefulla liv.

Men om man inte låter sig fångas av deras stela värld, utan istället låter blicken vandra mot kanten av vintervyn, då ser man något som rör sig i periferin. Det är glada färger, skratt och livfulla röster. En grupp barn på väg till skolan. De ser inte den grå världen.
De ser vad de vill se och gör vad de vill göra.
Här finns inga gränser för vad man kan göra och uppleva.
Allt är möjligt.
Två små grabbar slåss mot draken och räddar efter en realistisk kamp, med mycket ljudeffekter, prinsessan. Raskt övergår de till nästa lek.

Två andra killar jämför pappor;
"Min pappa är starkast i världen", säger blåmössan med triumf i rösten.
"Ha", kontrar killen i röd mössa, "när min pappa inte är hemma är han stålmannen. Han har inget tråkigt jobb."
Blåmössan funderar och finner sig snabbt:
"Men min pappa är i alla fall starkast. Han kan lyfta pyramiderna."
Diskussionen blir ivrigare och ivrigare. De lever sina liv till fullo. I barnens värld kan man vara Pippi Långstrump, sjökapten eller hitta nergrävda guldskatter.
Där bygger de isslott av rimfrost-andedräkter.

Men plötsligt; något rött rör sig inne bland grenarna i en dunge lite avsides. Rörelserna är så svaga och diskreta att man nästan undgår att se. Men det är en liten människa; en liten kille på kanske sju åtta år. Han nästan svävar över marken, som en rädd liten kanin. Han är klädd i röd toppluva, blå bävernylon-overall, svarta allvädersstövlar och röda vantar. Kläderna är nya och säkert utvalda av en kärleksfull mamma.
En mamma som inte vet att hennes son smyger fram inne bland granarna på väg till skolan, med tårar i ögonen och en klump i halsen. På ryggen har han en liten ryggsäck; däri ligger böcker, pennfack och gosedjur.

Egentligen ville han ha med sig sitt finaste; en solgul Nalle Puh som fått det självklara namnet Nalle.
Men inte efter det som hände med Snobben förra veckan på syslöjden. De hade öppnat hans ryggsäck och klippt av Snobbens ena arm och sedan knölat ner honom i ryggsäcken igen.
Därför har han inte med sig Nalle.
Inget får hända med Nalle. Han är för värdefull.
Ingen tröstar heller så bra som Nalle.
Nalle vet saker som inte ens mamma och pappa vet.
För Nalle orkar han viskande berätta om skolan, och låter tårarna försvinna i Nalles päls.
Idag har han istället med sig Vovven, en sönderkramad tax med långa svarta öron. Vovven ligger i en påse, så att han inte ska bli förstörd om de tänker doppa ryggsäcken i toastolen igen. Han smög ut i köket och hämtade påsen, så att mamma inte skulle fråga.
Han vill inte göra henne orolig, men nu är han orolig själv.
Tänk om Nalle inte kan andas i påsen.

Granbarren rispar mot overallen och då och då faller ett lätt moln av snö, när han stöter emot grenarna. Men han vet att det är bäst att gå här.
De fräkniga kinderna är röda av kylan och allvaret i hans blick är redan en vuxens. För ett ögonblick kan man ana hans smärta bara genom att se på honom.

På lektionerna sitter han tyst. Koncentrerar sig på att inte finnas. Som en sköldpadda kryper han ihop. De puttar honom, ropar och skrattar. Ingen vet egentligen varför det är honom de retar.
Han är ju bara inte en av de, fast han är precis som de. Vad de vinner när de ropar och knuffas är en flyktig självkänsla för stunden.
Då finns de.
Då syns de.
Det är de mot honom.
Han är den konstiga ropar de och får honom till slut att gråta.
En tyst skärande gråt, som borde frysa hela världen till is.

Det är omöjligt att förstå hur det känns att stå ensam kvar när alla leker.
Rast efter rast står han på grusplanen, bredvid fotbollsmålet; väl medveten om att ingen kommer att välja honom till sitt lag.

Med en enda önskan i sitt unga bröst;
att bara för en sekund få byta plats;
bli en av dem.

Av Sandra Lundgren 11 jun 2003 11:33