Doktorn gör entré

men jag känner mig fortfarande som en liten kille i för stora brallor, fast nu är de inte lika mycket för stora, nej, det skulle ju se fånigt ut?

Jag sitter på bussen. Det gör den andre också, han som alltid är med på samma buss oavsett om jag ska till skolan eller om jag som idag är ledig så sitter han där, oavsett tidpunkt så är han alltid med på bussen, så även nu. Det är lite underligt, men jag vet hur det ligger till.

Han är nämligen utsänd, en spion, från Samhällsmaskinens spionorgan, en vidrig, stinkande, ondskefull samling av halva, döda, människor som spionerar på oss samhällsmedborgare som fortfarande trots motvinden tänker fria tankar.

Han sitter där på bussen, så fort jag kliver på.
Spionerar.
Registrerar.

Jag sätter mig långt fram, så slipper jag gå förbi. På väg in till stentuffa Västerås, känner jag hur han trevar över axeln, i mina fickor med sina nyfikna spiontentakler. Luktar och gräver efter bevis på att jag tänker farliga, farliga för maskineriet, tankar om, levande natur, rättvisa och allas lika värde.

Jag byter buss inne i centrum, springer för att hinna med bussen tillbaka hem, jag åker direkt hem igen i ett försök att finta bort honom.

Nu sitter jag på bussen igen, hem, igen, solen står högt på himlen är blå inte grå, nej, inte ett moln på flera dagar. Vi steks allihop i den nya vårsolen. Ovana innanför våra vinterskal av kapuchonger , tröjor och kalsonger, långa, för långa, tjocka, strumpor, vantar och fodrade jeans.

Spionen sitter bakom mig, tre säten, han flinade, överlägset, segerviss, när jag klev på, strax innan Storagatan förvandlas till Oxbacken och bussen lutar så man pressas mot ryggstödet.

Solens strålar skjuter in i bussen i en märkbart onaturlig vinkel nu när bussen stegrar sig upp från jordklotets normalplan och skakar sig vidare upp för Oxbacken. Tyngd av sin last med daglediga individer.

Långtidssjukskrivna,

arbetslösa,

förtidspensionärer,

alkoholister,

hemmafruar,

luffare,

småskurkar

och

galningar.

Den stora fina samhällsmaskinens bottenskrap, de olönsamma, de där man inte blir av med hur mycket man än vill förrän man genomgått en redig tarmsköljning.

Men så är det, sköter man inte om systemet så samlas det en massa slaggprodukter som man måste förfalla till plågsamma åtgärder för att bli av med.

Resten av bussen är befolkad, ja de bor faktiskt där, är det så konstigt? När vi redan reser till månen, kan pricka Saddams röv med millimeterprecision ända från Långtbortifrån i Mellanöstern. Då kan ni väl ändå acceptera en sån sak som att de övriga faktiskt bor på bussen? Va? Snälla? Vi säger så. Förutom spionen, jag och de daglediga så befolkas bussen i övrigt av demoner, svarta i själen med stora bölder på ryggen, redo att explodera, spränga hål på gul tjock demonhud innanför strukna skjortor, narig hud, klor, stora betar innanför människomasker, tillverkade av billiga polska horor med alldeles för lite betalt för att försörja sina femton ungar så hälften säljs till banditer med ljusskygga planer. De flyr, ett par stycken, inte banditerna, nej, utan polska barn, springer på små magra polackben genom morgondaggen på gräsplätten en morgon, över gränsen, till det fria men inte fullt så friska som de trodde och finner en fristad. En stund.

Demoner.

Dolda bakom tunna masker lyssnar de och sniffar på jakt efter mina fria tankar.

De ser mig,

de ser mig,

de ser mig

och mina tankar.

Jag hejdar mig med fingret på stoppknappen. Det är bara inbillning lurar jag mig själv. Och åker vidare med bussen tillsammans

med spionen,

omgiven av demoner.

Gubben i sätet tvärs över mittgången är en galen demon i grön bilhandlarkostym, Inhandlad på Frälsningsarméns loppis i Eskilstuna, läderförstärkningar på armbågarna. Urinfläckar. Han bor i Gettot bredvid mitt kvarter, höga mångmiljonprojekt i

cement,

betong,

betong

och

eternit,

grått,

grått

och

grått

och

innanför fasaden, inte fin men ändå en fasad, är det ännu värre.

Hustrumisshandel.

Alkoholmissbruk.

Köttätande.

Mellanöl.

Fimpar.

Hängbröst.

Ickegodkänt i svenska,

engelska

och

geografi.

Kärlekslös sex.

Oönskade graviditeter.

Mögel.

Droppande kranar.

Löss

och kackerlackor.

Han tänker

kuk,

kuk,

kuk.


forts...

Detta är ett bidrag till Sourze Poesiskola.

Av T.L Stjerna 11 jun 2003 09:22