Du; min en gång mest Älskade

Har så svårt att förstå att det är vi,
Du; min en gång mest Älskade
och jag
som sliter,
hugger,
river i varandra.
Märker varandra med osynliga ärr för all framtid.

Att det inte ska vara vi.
Att det inte kan vara vi,
Du; min en gång mest Älskade
och jag
En avgrund djupare än oändlig.

Kan inte slå mig loss.
Fälla ut vingarna.
Men vet att jag måste.
Det finns ingenting kvar nu,
ingenting av det som var vi,
Du; min en gång mest Älskade
och jag.
Du vet det och
jag vet det.

Vanmakt,
frustration och
en nattsvart sorg.
Med ett sorgeband knutet av våra drömmar,
skiljs våra vägar åt.

Framtiden tillhör inte oss.
Och vi kommer aldrig mötas igen,
Du; min en gång mest älskade
och jag.

Av Sandra Lundgren 10 jun 2003 10:08