Har Dinkelspiel bara läst sina egna broschyrer?

Jag inledde denna EMU-debatt med en satirisk krönika men Ulf Dinkelspiel är redan i full färd med att inkompetensförklara mig på alla tänkbara områden - snart även som medborgare kanske? - och man får onekligen intrycket att Dinkelspiel har fått sitt politiska medvetande genom att läsa sina egna broschyrer. Han argumenterar inte, kommer nästan enbart med slagord. I fem punkter för han fram sin kritik av vad jag skrivit och jag besvarar dem i tur och ordning:

För det första: Dinkelspiel ser Kol- och stålunionen, upprättad 1952, som ett slags fredsprojekt och där kan jag till stor del hålla med honom. Denna tullunion var ett framgångsrikt försök att övervinna den traditionella rivaliteten mellan Tyskland och Frankrike även om den lika mycket var en rent ekonomisk historia. Euron är däremot inte alls, som Dinkelspiel hävdar, en "naturlig" fortsättning på den tullunionen. I årtionden fanns inget som helst vilja att skapa en myntunion; idén saknade helt enkelt både realism och mening. Inte förrän Berlinmuren föll och Västtyskland ville återförenas med den östra halvan blev frågan aktuell: Fransmännen vägrade nämligen acceptera en sådan lösning om inte tyskarna släppte sin mäktiga D-mark och istället accepterade en europeisk valuta som också gav fransmännen en känsla av makt och inflytande. Euron har ingenting med fred att göra; vem tror att det överhuvudtaget förelegat någon krigsrisk mellan Tyskland och Frankrike sedan 1945? Tvärtom kan man på sikt befara att spänningarna inom detta valutaområde riskerar att tidvis öka konflikterna mellan olika regeringar. Och inte bara det: En ny storvaluta som euron kommer att leda till nya förpliktelser för en europeisk stormakt.

För det andra: EU/EMU-projektet uppvisar definitivt likheter med byggandet av de gamla nationalstaterna. Symboler, hymner, flaggor, undervisningsmaterial i skolorna är de kulturella medlen och de politiska heter gemensamma insatsstyrkor som drar mot gemensamt försvar, gemensam utrikespolitik samt, slutligen, ett symbolbärande mynt som ska delas av alla européer och skilja oss från ické-européer. Problemet är att projektet är så oerhört svagt förankrat bland medborgarna. Röstandet till EU-parlamentet har genom åren bara minskat och det finns ingen europeisk offentlighet där medborgarna kan förhålla sig till överstatliga frågor. Samtidigt kan man konstatera att de gamla nationalstaterna hos de allra flesta sedan länge har tömts på sin chauvinistiska och etniska innebörd för att istället vila på en förnuftigare tanke om medborgarskap: Nationalstaten som gemensam demokratisk arena. Så som EU/EMU håller på idag, med indoktrinering och symbolskapande, så höll den svenska nationalstaten på runt förra sekelskiftet.

För det tredje: Riksdagen har beslutat om Riksbankens inflationsmål, som i förbigående sagt är mindre strängt än den europeiska centralbankens och därmed betydligt bättre för sysselsättningen. Så länge vi står utanför EMU kan en svensk riksdag besluta om ett annat inflationsmål eller ge Riksbanken ytterligare instruktioner, till exempel ett tillväxtmål. Ett sådant mål har den amerikanska riksbanken. Vid ett EMU-medlemskap omöjliggörs sådana beslut. Ett nej till EMU innebär i praktiken ett Ja till bibehållen handlingsfrihet.

För det fjärde: Dinkelspiel har en tendens att invagga läsarna i tron att ett medlemskap i EMU ger Sverige makt och inflytande över den europeiska centralbanken. Så är det inte. Enligt EU:s fördragstexter är banken i Frankfurt strängt förbjuden att motta instruktioner från folkvalda politiker. Ett ja till EMU den 14 september innebär att vi förlorar makten över räntan och eurons tvångströja dras över svensk ekonomi. Så vad innebär det att följa med på EMU-båten? Det blir som att sitta i en livbåt på den stora atlantångaren och där hissa segel. De finansministermöten Dinkelspiel talar om kommer inte att utöva makt över vare sig räntan eller valutan, bara över sinnena hos de som deltar i dem.

För det femte: Ja-generalen Dinkelspiel skriver att mina ståndpunkter i EMU-frågan inte delas av mina socialdemokratiska partivänner. Inte? En majoritet av de socialdemokratiska väljarna säger nej till EMU - och bland LO-medlemmarna är den majoriteten förkrossande överlägsen. Tyvärr har dessa gräsrötter inte sina ledningar med sig och de har heller inte de kampanjmiljoner Dinkelspiel förfogar över och de saknar den massiva tillgången till ja-sägande press. Nio av tio tidningar säger ja till EMU; ingen rikstidning vågar säga nej!

Dinkelspiel tror att jag tillhör någon liten extremistgrupp. Här försäger sig demokraten Dinkelspiel så det sjunger om det: Han tar ju för givet att partieliternas ställningstagande är det enda som betyder någonting och därmed visar han ganska eftertryckligt vad som kännetecknar uppifrånprojektet EMU.

Av Göran Greider 04 jun 2003 15:27