Nyfödd på jorden

Barnet sover stilla, andas lugnt och fint och har slutligen kommit till ro.

Så är du då tre månader gammal. Totalt ovetandes om att det första åskvädret i ditt liv och det första åskvädret för året just dragit förbi utanför ditt fönster. Eller kanske kände du det någonstans i ditt medvetande, tryckförändringen, mullret och dånen. Och kanske är inget av detta främmande för dig, för vem vet och vem kan säga varifrån du verkligen kom, ifall livet nu finns före och efter jorden. Vem vet?

Jag minns hur vi stod och satt och gick runt omkring dig under ditt första dygn på jorden, där du låg i den tillsynes så kalla men funktionella lilla plastlådan som låg på den kraftiga ställningen av stål med hjul på. Det randiga lilla sjukhustäcket runt den mjuka och lena lilla kroppen.

Som vi förundrades och undrade. Hur kunde detta ske, hur kunde du så plötsligt bara komma in i våra liv. Så naturligt och ändå så ofattbart svårt att fatta. Och hur kunde någon någonsin vara så ny på jorden att livet inte ens kunde räknas i dagar, månader eller år. Barnmorskan påminde oss om hur många timmar du var, timmar och minuter. Tre timmar. Fem, tio, arton och sedan ett dygn gammal. Ja tänka sig, ett helt dygn gammal på jorden.

Ena sekunden var vi kärleksfullt hänförda, nästa ångestfyllt skräckslagna över hur vi på bästa sätt skulle kunna ta hand om dig och vårda dig, du var ju nu i vårt ansvar, i vår vård. Och hur skulle vi röra vid dig utan att skada, du var ju så liten och så skör men samtidigt så stark och så livskraftig.

Vi sökte orden som skulle förklara livets mirakel, orden som skulle förklara dig. Men de fanns ingenstans att finna. Vi liknade dina fingrar vid tändstickor för att i nästa stund inse att det lät hemskt, för tändstickor kan gå av och du fick inte gå av.

Tiden försvann när du kom, vardagen var borta. Plötsligt fann vi att dag och natt inte längre bestod, allt var ett och flöt in i varandra. Vi levde dygn för dygn. Dygnet började vid midnatt och nästa dygn tog vid tjugofyra timmar senare, dag och natt var borta. En magisk tid i livet där ytterligheterna mötte varandra som aldrig någon annanstans.

Så drack du livets första dryck som om du vore skapt för just detta enda syfte, vilket du förstås också på sätt och vis var just där och då. Sedan växte du så fort att man nästan kunde se hur du blev större, så fort gick det.

Långsamt började vi skymta vardagen igen, natten började bli natt och dagen återigen dag. Veckan fick återigen dagar som hette måndag till söndag. Varsamt och ömt knuffades vi tillbaka in i det vanliga livet av omgivningens milda händer som aldrig förr tycktes ha varit så milda som då.

En helig tid var det, och nu sitter du här som om du alltid funnits här.

Lilla barn, må du växa dig stark och god, lycklig och modig, frisk och rik. Och må livet bjuda dig allt gott du någonsin önskar.

Av Katarina Bergström 27 maj 2003 18:16