Is it work if you love it?

Det var 42 grader i skuggan den första dagen jag började jobba i New York. Jag hade fått anställning som projektledare på ett mindre reklamkontor och bakom tunga solglasögon gjorde jag mig redo för uppdraget. Staden bolmade, virvlade och svettades somrig exotism. Jag hade efter noggrannt dagdrömmeri anlänt till mitt mål. Självkänslan visste inga gränser och i min svarta skjortklänning kände jag mig som en skandinavisk Holly Golightly.

Som den goda lutheran jag är anlände jag naturligtvis för tidigt och på så sätt fick jag tid att arbeta upp min nervosistet i morgonstundens stiltje. Min hazelnutcoffee brände i handflatan och tillintet gjorde mina försök till att samla ihop det professionella överjag som jag var övertygad krävdes på denna nya arena. Mitt kontor låg högst upp i byggnaden och hade under nittiotalets sista, glänsande dagar försetts med trägolv, mycket fönster och sporadiska tegelväggar som förhindrade alla försök till privata samtal. Ovanför min arbetsplats hängde ett smakprov på en av reklamkontorets enligt egen utsago mer lyckade kampanjer. "Is it work if you love it?" stod det och jag introducerades smärtsamt snabbt till en skimrande ny hederskodex.

Det visade sig snart att ett professionellt överjag av Hewlett-Packard-karaktär inte skulle komma att behövas. Till min lättnad behövde jag varken ha välkammad page, ljusblå jerseyblus från Banana Republic eller ett evigt kamratligt leende när jag konverserade med korporativa medmänniskor. I stället fann jag ett Prada Sport-sandalernas himmelrike där dyra second hand-kjolar från Lower East Side var drottningar och kortärmade Levis-skjortor från 1979 var arvprinsar. Med glädje noterade jag att även amerikanerna tilltalade varandra med förnamn, en vana som Föreningen Sverigeturism proklamerat som unikt svensk i sin brochyr för nyblivna utlandssvenskar. Sommaren förflöt och jag arbetade och blev vän med en rad människor som alla kom från olika ursprung. Det slog mig under ett projektmöte med vietnamesiske Tai, afroamerikanska Ria och jordanske Mustafa att detta var första gången som jag på ett närmare plan lärde känna människor från andra kulturer i en vardagsmiljö. Jag älskade det och fann det nytt och inspirerande.

Min chef kom från New Jersey och tyckte om Chicken Wings. Vidare var han kyrklig, glad, välbärgad, republikan, självutnämnd filantropist, tvåbarnsfar, swimmingpoolsägare och lätt överviktig. Det absolut viktigaste i hans liv var att arbeta och arbetet hade nästan blivit ett självändamål i sig. Arbetet var en helgad dygd och av årets nio betalda helgdagar arbetade vi sex. Förra året satt jag desillusionerad framför ett excelblad på långfredagen och undrade vad som var grundläggande fel med detta folk. Merparten är kristet religiösa, men trots detta faktum ser ingen det som något helst problem att idogt arbeta när resten av Guds barn sörjer Jesu lidande på korset.

Den genomsnittlige amerikanske arbetaren har två veckors betald semesters per år och som ett resultat av detta arbetar han eller hon 350 timmar mer per år än den genomsnittlige europeiske arbetaren. Vidare tar 30 procent av amerikanerna aldrig lunch och på många arbetsplater dras sjukdagar av från semestern. Anställningsskydd saknas helt och i genomsnitt arbetar amerikanen 10 timmar obetald övertid i veckan. Systemet kreerar en fantastisk grogrund för detta immigrantsamhälles overachivers och arbetsnarkomaner. Den snabbt stigande arbetslösheten bidrar till en alltmer stressad stämning och om man arbetar för personer som min New Jersey-chef ses semester närmast som en karaktärssvaghet. Vi arbetade efter 24/7 principen och jag började känna en lätt panik över att mitt privata liv minimerades för varje vecka. Chefen från New Jersey var glad, för enligt hans effektvitietsteorier var mycket tid spenderad på arbetsplats i likhet med stor affärsmässig framgång. Min puertoricanske vän Elvin i accounting hade en annan åsikt om reklamkontorets finansiella framgång och rådde mig att "Look around".

Fyra månader senare började jag arbeta på ett annat reklamkontor som inte hade en chef från New Jersey. Och kanske i detta symboliska faktum ligger hela skillnaden. Arbetet är nu inte den primära meningen med livet. Min humanistiskt lagde chef värnar om värden och intressen som för mig är viktiga. Här finns en glädje och livslust som föder kreativitet, mod, skratt, infall och utrymme för spontanitet. Jag har fortfarande bara tre veckors semester men blir ombedd att gå till Modern Museum of Art på arbetstid för att få inspiration och ideer. De små friheterna hyllas ständigt och fredagar kan spenderas på en bistro med en stapel mat- & vin-magasin. Den mänskliga mångfalden bidrar till en ständig ström av nya möten och ifrågasättanden. Detta är essensen av att leva och bo i New York, staden som bolmar, virvlar och svettas.

Av Jenny Holm 26 maj 2003 15:39