sourze.se

Blodpudding med ägg del 1

Mamma kunde inte. Hon försökte bara jämt, försökte och försökte vara som andra, men det blev aldrig rätt. Aldrig.

Mamma har en grå sjalett på sig med papiljotter under som gör huvudet stort och buckligt. Under de två största papiljotterna högst upp på huvudet sticker ansiktet fram. Det ser litet ut och verkar hoptryckt på sidorna av hårnålarna som klämmer åt huden vid tinningarna.

- Man ska hålla kniven i höger hand Eva, förmanar hon sin dotter som sitter vid matbordet.

- Varför då?

- Därför det är så folk gör.

- Men varför?

- Det är lättare att äta då. Och så ser det bättre ut.

- Jag tycker det är lättare så här! Eva tar ett hårdare grepp om kniven i vänsterhanden och låtsas hugga med den i luften.

- Man ska hålla kniven i höger och gaffeln i vänster. Annars kan man inte skära ordentligt. Hör nu vad jag säger.

Mamma sätter fram en tallrik blodpudding med stekt ägg på bordet. Blodpuddingsbitarna är brända och så hårda att kanterna skrumpnat och spruckit. Ägget är vändstekt och brunt, glansigt av olja och har redan gått sönder. Gul sås rinner utmed tallrikskanten och in under blodpuddingen.
Eva börjar äta.

- Höger hand sa jag! hörs mammas röst från spisen.

- Det är mycket svårare med höger!

- Det blir lättare sen, när du lärt dig. Och akta duken.

Mammas blodpudding: Den är alldeles för knaprig. Det knastrar i tänderna som knäckebröd när Eva tuggar. Om skivorna var tjockare skulle de inte brännas vid så lätt, tänker hon. Då skulle de smaka som i skolan. Skolans blodpudding var riktig blodpudding. Svensk blodpudding. Inte som den här. Men mamma kunde inte. Hon försökte bara jämt, försökte och försökte vara som andra, men det blev aldrig rätt. Aldrig. Där hon kom ifrån åt de inte blodpudding, eller pannkakor, eller köttbullar. Det var därför det blev som det blev. Fel. Konstigt.

Eva hugger gaffeln i nästa motspänstiga skiva och sliter bort en stor bit av hörnet med hjälp av kniven. Under tiden hon tuggar sneglar hon på sin mamma. I skolan får hon lingonsylt till blodpuddingen, inte ägg. Ägg är äckligt. Med en grimas börjar Eva skrapa det geggiga ägget åt sidan med kniven så det gnisslar i porslinet.

- Du hörde vad jag sa, säger mamma. Hon tar av sig förklädet och går ut i hallen. Kniven i höger!

Inifrån vardagsrummet låter mammas röst mycket mjukare, nästan inställsam.

- Börje! Börje, maten är klar, ropar hon.

Det prasslar av tidningspapper och kort därefter går två pistolskott av när pappas knän sätter sig i rörelse. Han säger att han hunnit bli hungrig vid det här laget. Riktigt hungrig. Sen går han in i köket medan han smetar av trycksvärtan från händerna på byxorna. Byxorna är mörka så det märks inte, men han lyckas inte få bort allt. När han tar stöd i bordet för att sätta sig blir det svarta fingertoppsavtryck på duken som han försöker sopa bort som om de vore smulor. Mamma ler när hon lägger märke till det. Det gör ingenting eftersom duken redan var smutsig, säger hon.

Vid matbordet delar mamma och pappa på en burk lättöl som pappa öppnar och fördelar jämlikt mellan glasen droppe för droppe. Det luktar gott, tycker pappa. Fast när han får syn på sin tallrik blodpudding med ägg framför sig på bordet skrattar han lite frostigt. Det låter mer som en fnysning än ett skratt.

- Blodpudding med stekt ägg! säger han med hög röst. Har jag inte sagt att man inte kan ha ägg till blodpudding, Elvira. Tänk att du inte har lärt dig det vid det här laget. Det passar inte ihop.

- Nej! håller Eva med. I skolan får vi sylt till! Hon skrattar så där korthugget och fnyser genom näsan precis som pappa. Det är roligt när pappa skojar med mamma vid matbordet. Det pirrar lite i magen, som om de höll på med något förbjudet, pappa och hon.

Mamma häller vatten i stekpannan för att lösa upp de brända blodpuddingsslamsorna som fastnat i botten, sen börjar hon skrapa med stekspaden fram och tillbaka. Eva tycker mamma ser konstig ut. Läpparna verkar ha frusit ihop i ansiktet och hon blinkar hela tiden med ögonen. Tycker hon inte att pappa är rolig?

- Jag hade ägg hemma, säger mamma efter en stund utan att titta på pappa och Eva. Jag tycker det är gott.

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola


Om författaren

Författare:
Ingrid Rylander

Om artikeln

Publicerad: 25 maj 2003 12:21

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: