På hemmafronten

Snus är snus om än i gyllne dosor.
Men är guldfiskar levande väsen i en matmixer?

Utan växter eller syre - samt ensamma - ställdes tio guldfiskar ut i varsin mixer på konstmuseet Trapholt i Kolding, Danmark.

Åklagaren ville straffa för djurplågeri.

Konstnären Marco Evaristtis poäng var att besökarna skulle brottas med sitt samvete och själva välja om de ville starta eller låta bli. Vara herrar över liv och död.

Ingen av fiskarna överlevde utställningen.

Såväl veterinär som tillverkaren av mixern vittnade om att det var ett humant sätt att avliva fiskarna.

Danska "Dyrens besklyttelse" skall genom sin ordförande Gitte Staffelt driva saken vidare. Tack för det.

Så ett inlägg som Sten O. inspirerade till.

Ingen övertid under ett år.

Han fick mig att tänka på min Far. Efter fyra års arbetslöshet, 1928 till 1932, fick han arbete på en metallvarufabrik i Malmö. Där stannade han fram till sin alltför tidiga och hastiga död.

Vid genomgång av hans papper, vilka ingen haft tillgång till medan han levde, framkom:

Flertal gånger hade arbetsgivaren överlämnat gratifikationer för att han inte kommit försent eller gått innan arbetet var slut under ett kalenderår.

På den tiden betalades medlemsavgiften per vecka. Genom detta kunde man utläsa - inte en bortvarodag under alla år. Endast ett undantag - vid storstrejken 4 månader 1947.

Nu kommer en fråga - vad tänker man på när detta kommer på tal?

Far och mor köpte en sommarstuga. Vid alla besök gick far och jag en runda. Han ville visa den fina naturen och annat som han upptäckt. Varje gång kom det på tal, från honom:

"När jag blir pensionär skall "Mojan" och jag flytta ut hit - bara köra hem när det är dags att betala utgifter - handla och hämta posten."

Nu blev det inte så, men hade han levt längre med dagens vårdcentraler samt lätthet att besöka läkare? Hade han någonsin sjukskrivit sig?

Nej, inte så länge han kunde gå och stå. Först när hjärtat vägrade blev det stopp.

Han klagade aldrig, så det var nog med glädje han levde, men jag skulle inte vilja byta. Stå vid en svarv i 31 år - nej.



Tack vare hans arbete och mors arbete blev jag ett nyckelbarn ett snöre runt halsen med nyckel - gå till grannen och låna toalett - solen var min klocka.

Jag har skrivit om detta för länge sedan - någon kommenterade att jag hade mist min kreativitet - då jag inte fick den idérikedom som dagens ungdomar har.

När jag genom nyheterna får se dessa nedskräpade skolor - sönderslagna toaletter, vissa förstörda genom eld, undrar jag vad jag förlorade i uppfostran.

OK. Det är strejk, vilket jag sympatiserar med, men ingen av de som inte arbetar just nu vill se arbetsplatserna förstörda av vandaler.

Såg en handskriven vädjan:

"Snälla kamrater - förstör inte vår skola - vi vill inte ha sommarlov nu."

I min barndom dog en karl vid ett svartsjukedrama. Löpsedlarnas text hade samma storlek som vid krig. Folk åsåg begravningståget från trottoarerna för att hedra denne så tragiskt omkomne unga man.

Man tog en promenad till kyrkogården för att se blommorna.

Om det hade hänt idag tror jag inte någon journalist hade skrivit om det. De har inte tid, de har så mycket elände ändå att bevaka.

Ironi - ja - men sant.

Av Lennart Ekman 23 maj 2003 09:59