Ensamhetens hemska verklighet

Utanförskapet är något som varit påtagligt för mig i många år. Det har blivit en del av mitt jag, på gott och ont. Ont därför att det har gjort ont att vara ensam och utanför i klassen. Gott därför att jag vore inte den jag var idag utan mina erfarenheter.

Allt började egentligen redan på mellanstadiet. Jag ansågs vara en tönt av klassens poulära och låg långt ner i klassens hierarki. Jag hade kompisar, men ingen riktigt nära vän. Mina kompisar var allitid i stallet, och jag kunde inte vara i närheten av ett stall på grund av min pälsdjursallergi. Det gjorde att jag blev ganska utanför även bland klassen hästgäng.

På högstadiet fortsatte jag att vara ensam på fritiden. Jag fortsatte att umgås med samma personer i skolan, men jag kände ingen direkt samhöriget med någon. Jag drog mig mer och mer in i mig själv. Jag blev mobbad i åttan och nian, varför vet jag inte.

Jag var ett tacksamt offer, tyst och rädd. Självmordstankar och mardrömmar blev en del av min vardag, liksom rädslan. Den ständigt närvarande rädslan för Carro och Tessan, mobbarna. Jag bävade för att de skulle vara i skolan, om de inte var där var det ingen som retade mig. Oftast var de inte på lektionerna, men de var i skolan. Jag var livrädd, men en dag vågade jag äntligen säga till, då röt jag och mobbningen slutade. Innan dess hade ingen lärare sett att jag mådde dåligt, mina föräldrar såg nog att allt inte var bra, men jag vågade inte berätta för dem om mobbningen.

För skolan var jag inget problem. Jag var en mönsterelev med bra betyg, väluppfostrad och artig med normala hemförhållanden.

Inte kan en sådan flicka må dåligt... Men det kan en sådan flicka. Jag mådde dåligt men log och försökte se glad ut samtidigt som jag funderade på hur jag kunde ta livet av mig. Ingen märkte att jag satt inne på toaletten och grät, för jag var ju så duktig...

Jag såg verkligen fram emot att börja gynmnasiet, men min själ mådde inte bra. Ensamheten hade lett till ångest och depression. Jag vågade inte ta kontakt med någon männsika, jag höll mig på min kant. Trots depression, ångest och ledsamhet gick det bra för mig i skolan. Idel VG och MVG i betyg. Flera gånger övervägde jag att ta mitt liv, hösten 2001 började jag gå på BUP barn- och ungdomspsykiatrisk klinik, där gick jag ett år och fick en samtalskontakt med en kurator, vilket gjorde att mitt självförtroende växte. Jag fick även antidepressiv medicin utskriven och på något sätt klarade jag mig igenom även det andra året på gymnasiet.

När jag skriver detta är skolan snart slut och jag ska ta studenten. Ensamheten svider fortfarande liksom utanförskapet, och jag har ångest inför studentkvällen. Det som håller mig uppe är medicinen och mitt skrivande. Jag skriver dagbok när det är som allra svartast och det hjälper. Till hösten ska jag nog flytta och börja plugga och jag hoppas på en chans att få ett nytt liv med nya vänner.

Av Anna Samuelsson 23 maj 2003 11:39