Kära Grapefrukt

Snart kommer jag att vara blå som vattnet i viken, där jag badade förra sommaren med min systers barn. Inte bara om badläppar efter ett iskallt dopp i norrländskt hav, dessutom en vithet som kommer att vara evig efter det otänkbara, som nu händer.

Jag har en märklig känsla över min rygg, en fläck berörd av en varm hand, ett lätt tryck som inte funnits där förut. Jag påminns mycket tydligt om att jag är singel när det lätta trycket gör mig sällskap, och att ingen på länge väckt mig med just en varmt tryckande hand, som söker mig i gryningen. Inte på min rygg, ej heller någon annanstans. Jag tycker om den känslan.

Doktorn jag talar med bär ett koncentrerat ansiktsuttryck som etsar mig fast för stunden i den stol jag sitter i.

Läkaren frågar mig om jag känner mig frisk, om jag varit pigg och utvilad den sista tiden och om jag har kunnat sköta mitt arbete som vanligt.
Ja, som vanligt precis, inget annorlunda, bara den där känslan av beröring som trycker till, väcker mig och buffar stilla så jag vaknar om natten.
Genomlysning av kroppsdelar. Där, istället för min njure, finns en grapefrukt som alltså är den varma hand som väckt mig om natten.
Jag är besvärlig och jagar överdoktorer och andra bestämmande personer, och jag får min sängplats redan efter ett par dagar, och jag är nöjd.

Jag sällskapar med mina tankar om natten, efter långa dagar av sjukhusets vita besöksland.
Mina hästar, min lastbil som är tänkt till att skjutsa dom i, mitt berg hemma i norr som jag köpt för en billig peng. Mitt innehåll och det jag lever med och för. Jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till det som jag ansett vara i min ägo. Vad äger jag, egentligen? Många förvånade skratt har fällts över mitt köpeberg, men mitt svar har varit, att det kan alltid vara bra att ha ett berg. Någon gång. Min systers barn kanske får glädje av solvärmen på bergshällen sedan. Jag ger bort mitt berg. Det är inte vanligt att få ett berg, och jag somnar med glädje i magen när jag tänker så.
Mina nätter i hemmasängens dofter och mönster förbyts vartefter till vita bortalakan utan mönster. Jag vänjer mig redan efter en natt eller två.
Jag behöver få komma upp ur den vita sängen fylld av grape. Mina chanser är klara och kalkylerade: tjugo procent. Ungefär som en flaska starkvin, men denna smak är inte lika god. Med dessa procent kan jag kanske få finnas kvar. Min tid kan därefter komma att rasa fort utför. Jag vet inte, ingen vet. Och vad innehåller de tjugo procenten? Rent statistiskt har jag redan levt lite drygt hälften av mitt liv. Kanske är det tjugo tusendelar av det jag egentligen skulle ha kunnat leva, som menas. Eller är det mitt livsvärde som mäts ut här?

Den illasittande smärtan har spridit sig till andra stationer i min kropp, kanske medan jag sov.
Smygpatrull på livets avsida väg. Maten jag får i mig smakar lika illa som jag mår,
och mina sinnen kan inte längre undvika känslan av blue, och att jag inte ens har
en promilles chans att få stå där med helgens vinflaska utvald och le barnsligt moget mot kassörskan, som släpigt frågar om jag verkligen har åldern inne för att handla starkt.
Jag reviderar min livsplan. Jag är tacksam över att jag inga barn har som ska lämnas. Smärtan jagar mig envetet ändå. Jag har två månader maximalt på mig. Nästan euforiskt, lite romantiskt tänker jag att oj vad jag ska göra allt det där som jag hittills bara drömt om.
Men det är skit. Sextio dagar är inte förhandlingsbart. Jag inser sakta. Det är bara så oväntat. Jag vill inte och jag är inte beredd. Alls.

Jag vill hem till min säng, till mitt söderfönster med bullrigt bakgatuliv. Jag tror det är dags snart. Jag har fått lämna kliniken där kosten, färgerna och beröringen gjort mig lite stark under några dagar.
Jag tänker på Malaga, den vackra ön där min vän upplåter ett rum till mig när jag blir frisk. Han talar om det som om det inte är många dagar kvar tills vi ska ses, och jag svarar så lätt ja tack och vill. Det börjar spinna i min tanke om altanbris och drinkar och söt havsblommig doft. Ikväll känns det som om jag skulle kunna orka. Jag vilar lite innan jag fantiserar mera. Planerar mera, menar jag.

Jag får smärtlindring tidigt om morgonen som gör att jag slipper det onda utan att förlora tankens skärpa. Jag har en stund på dagen då jag orkar sitta uppe, titta på nyheter om VM och vädret hemma i norr. Min syster, min tvilling, min själs flickunge, hon kommer till mig imorgon. Hon har länge velat vara hos mig, stampat på tröskeln, men jag har inte varit redo, men nu får hon komma. När vi var små kunde vi turas om att svara i telefonen och mamma visste inte vem av oss hon pratade med, och alltid lika mycket fniss i luren när mamma till sist anade att vi lyckats en gång till. Vi delade rum långt upp i tonåren och när vi flyttade till huset på landet och fick varsitt, så kröp jag alltid upp hos min syster. Varm. Nära.

Transporten är här och det är dags att ta adjö till detta genomtänkta ställe. Det känns märkligt, så lätt det är att bara le lite trött och höja handen och vinka. Därefter försvinner jag, blandar drömsus med motorvägsljud på min väg hem genom staden. Snart.
Jag svävar, gungar, och ett lätt illamående far igenom magen och droppar kallsvett på min överläpp. Hemma. Min ports doft. Dom kunde koden, eller viskade jag den i sömnen - så hett som jag längtar hem.

Mammas leende och svala hand vidrör mig. Systers blanka ögon ser mig. Jag är så innerligt trött, jag älskar vilan i min säng, där jag somnar, en stund bara.
Hon följer mig, vilar när jag vilar, och hon ligger alltid i min blå soffa närhelst jag vaknar, är törstig, kissnödig eller när hon vill byta mej ren. Ute i köket är min syster, och jag vet att hon försöker lära sig att ögat ska hinna ikapp tanken, få ihop de två tills hon förstår att jag är. Samma men aldrig mer. Min röst fast på lägre volym. Mina ögon men inte lika klara. Allt.

Min balkong, en fransk liten yta med plats för en järnstol och ett litet bord.
- Ser du, dina blommor, vad dom tar sig. Dom har också längtat. Älskade dotter.
Kvällskyligt väder susar genom den öppna balkongdörren, och jag vet att blommorna fryser.
Men jag får inte tillräckligt med luft, och därför känns inte det kalla så isande.
Jag vilar bort en stund men vaknar av att det är något som rinner längs min rygg, nerifrån och upp. Mamma säger att det är på insidan det rinner, för sängen är torr. Hon får det att låta så naturligt. Hon lugnar mig.
Min vila ger en grå nyans, ljuden domnar undan och sedan är det kväll, och jag hör deras röster i köket nära mej.

Mina fina islänningar, så ståtliga pojkar med ert lurv i vinterpälsen. Ni har fått vingar nu, ni flyger. Syster är hos er och jag ber henne hålla hästarna, och plötsligt vilar jag vid min kudde. Hon smeker min panna med sina svala händer och frågar vart är vi är på väg, jag och älsklingarna med vingar, och jag svarar förvånat Malaga.
Jag är kissnödig, och jag får hjälp i den svala nattbrisen att komma till min gröna toalett med kaklet, som morbror ska fixa i ordning. Den höga tröskeln som gör att jag måste ta ett steg upp för att kunna sitta på toa, sådana finns inte i norrland säger syster och ler lite.

Mamma, blommorna är så vackra i det nattligt mörkblå ljuset. Ikväll glömmer jag att borsta mina tänder, och VM och nyheterna likaså, och jag mammas blick är mer blank än igår. Ljuset bakom gardinen förändras, och jag följer skiftningen för varje vakenbild jag upplever i sommarnattens tystnad.
Det är grå gryning och syster och mamma smälter samman. De sitter i min säng fastän jag bett dom att inte överdriva. Ögon. Lugn kärlekstystnad och frågor långt där inuti.
Ett litet hugg river inuti mej, genom ryggraden och säger att jag orkar inte mera nu. Dom hör mina tankar och illamåendet är en flod som släcker mig ner och in och jag somnar svart, så grå grynings skönt.
------------------------------------------------------------

Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola

Av Li Carola Tamm 22 maj 2003 12:00