Att säga förlåt...

"Im sorry mama, I never meant to hurt you, I never meant to make you cry, but tonight Im cleaning out my closet..." Eminems ord ekade tungt och högt i öronen från min blå walkman. Om och om igen spelade jag låten, där jag låg i bäddsoffan i mitt gamla flickrum hemma hos mamma. Jul. I bakgrunden hörde jag ett lågt kvidande, som stegrades till ett omänskligt lidande. Jag kastade ifrån mig apparaten och Eminems ord tystnade och blev till torra viskningar. Inne hos mamma frågade jag vad det var.

- Jag vill inte vara själv. Måste du sitta därinne, sa hon hulkande och kvidande med en hyperventilerande röst. Jag tittade bort mot den obekväma stora trästolen i hörnet av rummet och såg sedan på mammas huvud, grånat, fett och uttunnat. Reumatismen gjorde att hon låg där hon låg. Med en suck gick jag in, hulkandet stannade av som hos ett ledset nyss tröstat barn, när jag gick förbi sängen och satte mig. Härifrån fick jag vinkla huvudet snett bakåt för att kunna se på TV:n. Ryggen värkte redan av det hårda ryggstödet. Jag ville hem, ville inte vara här.

Energin från keramikängeln pirrade och glödde i ryggen. Ängeln, Monica gjort med sitt mediala sinne och formande händer. Mariannes högre jag. Mamma hade inte ens tittat på den utan bara bett mig hänga upp den. Jag tyckte synd om henne att hon inte hade den tron jag hade. Jag visste att jag skulle träffa Marianne igen. För mamma låg hon nere i jorden, kall och död och ett återseende fanns inte i hennes sinne.

- Vad gör du därinne? Varför kan du inte sitta här? Jag får inte se dig på ett helt år, säger mamma till mig, när jag ser ut genom fönstret på den fallande mjuka ovetande snön.
- Jag behövde vara själv, mumlade jag tillbaka. Jag kunde inte tala om för henne att jag lyssnat 10 gånger på Eminems förlåtande till sin mamma. Det satt för djupt inne.
- Jag ligger här dag ut och dag in och träffar aldrig någon. Ingen vill komma hit mer.
- Det är väl likadant för mig för fan, sa jag till henne och kom på att det var nog första gången jag svor till henne. Det fanns ingen närhet mellan oss och vi två kunde inte trösta varandra. Det går inte att börja med något som aldrig funnits.
- Du vill att jag ska sitta härinne på den här stolen hela dagarna och kvällarna fräste jag, det hade jag nog inte gjort på många år. Fortfarande såg jag på de neddalande stora murriga flingorna och längtade ut igen till dem. Till friskheten. Mobilen pep och jag läste, "Vad gör du?". Jag knappade in till Fridolf, "Måste ut, vill du gå en runda?"
- Vad gör du nu? Jag bet mig ihop käkarna. Hennes fråga var krävande.
- Nån som önskar mig God jul, bara, viskar jag tyst. Svaret piper och ekar genom hela rummet. "Visst, ge mig 10 minuter".
- Men, det var hemskt vad det piper, vad håller du på med? Allt bultar i mig, all ilska från 25 år tillbaka.
- Kan du inte vara glad för att folk undrar hur jag har det under jul, att jag har vänner? Jag reser mig från tortyrstolen och säger till henne;
- Jag måste ut!
- SKA DU UT NU IGEN? När jag står bakom henne ser jag hyperventilationens återkomst. Jag orkar inte vara själv. När kommer du tillbaka? hon höjer rösten och jag hör ångesten, känner lukten av den och desperationen. Jag orkar inte bry mig. Känner mig som ett svin.
- Min sorg är precis lika stor som din, jag har också ett helvete. De enda jag kan tänka på är hur jag ska klara att sitta på det förbaskade tåget hem med min djävla ångest. Jag stod där och såg på hennes ångest, medan min egen låg som en fet hinna på huden. Kände ett förakt mot henne och ett lika stort förakt mot mig själv. Önskade att jag kunde kliva ut ur mig själv och bli en trygg naturligt förlåtande människa och omfamna henne. En sorglig omöjlighet.
- MEN NÄR KOMMER DU HEM? HUR LÄNGE BLIR DU BORTA?
- Jag vet inte, JAG VET INTE, jag kan inte säga någon tid, säger jag medan jag pyrande av ilska, skam och självhat drar på mig stövlar, kappa och går ut till den friska snön och Fridolf som väntar utanför. Han ler och lägger armen om mig och vi går ner mot bruket. Flingorna gör mina tårar osynliga. Men han ser dem och drar mig till sig.
- Du, det är inte lätt för någon av er.
- Jag orkar inte, du får 500 kronor om du kör mig hem. Jag ser ner i ångorna från den skummande ån under oss. Avtrycken från mina armar är kvar och omhuldade av mjuk snö. Snart skulle de var borta. Som de aldrig funnits. Fridolf står bakom mig, knådar bort spänningarna i axlarna och pratar, men jag hör inte ett skvatt. Ser bara ner i skummet och hör Eminems ord i öronen och undrar när jag ska kunna bli förlåtande mot min mamma. Förlåta och samtidigt få henne att förstå att vi inte ska vara tillsammans nu. Att jag måste åka hem.

Av Birgitta Sandén 20 maj 2003 09:26