Ett slumpmässigt möte?

- Hej, är det okey att jag sitter här?

Hotellbaren var nästan tom den här kvällen. Förutom kvinnan som stod framför mig var det bara jag och en kostymklädd man i andra änden av lokalen. Han hade knutit upp slipsen och lagt den på bordet. Det låg en bunt dokument intill som han långsamt och metodiskt läste igenom.

Jag tittade upp på kvinnan som pekade på fåtöljen bredvid min. Om hon inte hade utstrålat ett sådant lugn och haft en så behaglig röst, hade min första reaktion säkert varit irritation. Varför sitta just här, när det finns så många lediga platser?

- Visst, sätt dig, svarade jag och log medan jag hämtade in bilden av denna vilt främmande person som nu satte sig vid mitt bord. Hon såg ut att vara i min ålder. Små rynkor i ögonvrårna, gröna ögon och mellanblont halvlångt hår. Hon påminde mig om någon, men jag kunde inte komma på vem.

När bartendern släckte ner bakom disken ett par timmar senare lät han oss sitta kvar i den svaga belysningen. Han hade följt vårt möte på håll, hört våra skratt och förstod att det inte var lägligt att avbryta oss. Kostymmannen hade för länge sedan lämnat baren, tagit sina dokument under armen, sin slips och sov säkert redan tungt i sin hotellsäng. Kvinnan hade bara börjat sin berättelse.

- - -

"När jag vaknade den där morgonen för drygt ett år sedan hade jag bestämt mig. På nattduksbordet låg Alkemisten av Coelho och Tärningsspelaren av Rhinehart. Den senare boken hade jag inte orkat ta mig igenom, men intrigen fascinerade mig. Tänk att låta en tärning, slumpen, styra ditt liv.

Vi hade varit gifta i tio år. Inga barn, vilket jag var glad över när jag insåg att han bedragit mig under hela vårt äktenskap. Jag borde ha insett tidigare att något var fel. I vår stora lägenhet fanns inte en dörr som fungerade som den skulle. Det var ett tecken förstås, en signal att vi borde prata. Men det var försent.

Nu hade jag sörjt och ältat det som hänt tillräckligt länge, skrikit mig hes och gråtit mig tom. Jag var trött på att låta känslorna styra över förnuftet, som när jag och en vän åkte till andra sidan stan en natt, till kvarteret där min före detta man bodde med sin nya kvinna. Vi skar upp däcken på hans bil. Det var skönt just då, men det kändes inte lika bra nästa morgon.

Jag köpte mig två amuletter, två små stenar, i en liten butik som doftade tungt av rökelse. Jag lade stenarna i en liten tygpåse som jag fick på köpet och gick yr därifrån. Nästa dag skulle jag ge mig av. Jag hade sålt lägenheten, magasinerat alla möbler, packat en liten väska med det nödvändigaste. Jag skulle ge mig själv ett år och jag kände mig upprymd, men samtidigt lite rädd. Jag hade aldrig tagit ett större steg än att jag visste att jag kunde ta ett steg tillbaka, till tryggheten.

Jag hade tyckt om Alkemisten så mycket, jag hade läst den från pärm till pärm. Jag kände mig delaktig, berörd, men ändå utanför. Berättelsen hade ett manligt perspektiv, det handlade om mannens initiationsprocess, hans utveckling från ung till mogen man. Kvinnorna var hållplatser, tillflyktsorter under hans färd till den plats där han skulle hitta sin skatt, sin livsuppgift.

Så en sommarmorgon tog jag min lilla resväska, låste ytterdörren till min lägenhet och lämnade nycklarna i ett kuvert i grannens brevinkast. Jag stoppade en taxi på gatan och bad chauffören köra mig till en trevlig bar med vacker utsikt. Det blev det här hotellet. Jag har alltid tyckt om vänthallar, hotellfoajéer, flygplatser - sista utposten innan man reser vidare. Jag satte mig i just den här fåtöljen. Här lovade jag mig själv att jag skulle låta amuletterna styra mina val och inte vika av från vägen.

Min första fråga var på vilket sätt jag skulle börja min resa. Det blev flyg, vilket var tur. På ett tåg hade jag troligen börjat tvivla och klivit av i Södertälje för att vända hem med svansen mellan benen, förlorad för evigt. Amuletterna valde Paris, men när jag frågade om jag skulle stanna eller resa vidare så fick jag snällt bege mig till Gare de Lyon och köpa en biljett söderut.

I väntan på avresan åt jag lunch på restaurang Le Train Bleu och mannen vid bordet intill såg mig fingra på amuletterna. Han blev nyfiken och vi började småprata. När han hört min historia utmanade han mig. Amuletterna styrde och vi älskade inne på toaletten. Det var första gången sedan min man och jag bröt upp. Jag var utsvulten. Han kysste insidan av mina lår och jag visste inte att min lust kunde låta så.

Jag hamnade i Aix en Provence där jag lät slumpen avgöra och tog jobb på ett café. Jag hyrde ett litet rum hos en äldre dam som rökte cigariller och sjöng gamla Edith Piaf-melodier. Hon var så fransk att jag blev full i skratt. Hennes hy var rynkig, men ögonen klara och hon rörde sig precis som en flicka. Vi satt uppe sent om kvällarna och berättade om våra liv. Hon visade mig gulnade fotografier, bilder på hennes stora kärlek, en lång, blond man från Sverige som hon haft ett förhållande med under många år. Han såg stilig ut i sin pilotuniform, mösskärmen skuggade ögonen, men leendet var brett. Hennes berättelser överträffade mina med hästlängder, men så var hon också dubbelt så gammal som jag. Jag hade bara börjat min resa.

När hösten närmade sig var det dags att resa vidare. Innan jag lämnade den gamla damen gick jag in i en djuraffär och köpte en fågel som avskedspresent. Jag höll andan så att slumpen inte skulle välja den stora spindeln i glasburen på kassadisken. Men när jag berättade om min oro för henne efteråt, så skrattade hon och sa att hon tyckte spindlar var vackra."

- - -

Kvinnans historia fascinerade mig. Amuletterna har fört henne runt i världen. Till ett kloster i Cochabambai i Bolivia. Till Grapevine Canyon Ranch i Arizona där hon lärt sig rida. Dagen efter att hon lämnat New York flög två jumbojets in i World Trade Center, men amuletterna tvingade henne att vända tillbaka och hon arbetade som volontär en tid. Hon hade varit karaokevärdinna på en bar i Reykjavik, statist under en filminspelning i Rom och gjort absolut ingenting i Prag.

Jag tittade ut genom hotellbarens fönster. På andra sidan Slussen låg Gamla Stan, sömnig och stolt. Morgonhimlen började skifta från djupblått i norr till rosa i öster. En vy som man vill fånga på bild, som om det vore sista gången, men som man gör bäst i att bevara i minnet.

- Så nu är du tillbaka? Du har hittat dig själv. Men vad förde dig hit?

Jag kände på mig vad hon skulle svara. Hon sa att hon var mogen att ta sina egna beslut nu och fortsatte:

- Jag ställde en fråga och amuletterna svarade. Jag skulle ge dem till den person som satt vid det bord där jag började min resa för precis ett år sedan. Det var du.

- Jag vet, svarade jag och kände en rysning.

Min lägenhet var tömd. Jag hade sagt upp mig från mitt jobb. På golvet intill min fåtölj stod väskan packad. Jag tog upp plånboken och letade fram ett foto som jag sträckte fram över bordet.

- Mormor borde sluta röka cigariller…



Detta är ett bidrag till Sourze Författarskola.

Av Anna-Carin Collin 15 maj 2003 11:13