Man skulle bli en hygglo-morsa

En sådan där som orkar vara en pedagogisk fredsmäklare på Konsum klockan fem efter jobbet och låta barnen få valmöjligheter i stället för att bara vråla nej.

Man ser framför sig hur man ska baka pepparkakshus till jul, och blåsa påskägg till påsk. Och hur man ska stå och showa framför barnens polare och vända pannkakorna i luften, och bli en sådan där glad-förälder som är lite coolare än de andra mammorna och papporna på dagis.

Sedan får man barn, och det visar sig att man är ungefär som man alltid har varit. Att den där omtalade personlighetsförändringen och metamorfosen liksom aldrig äger rum. Man är fortfarande morgontrött. Ordningssinnet är vad det alltid har varit, underutvecklat. Och när man kommer till dagis för att hämta är man bara tant Lena.

Första julen gör man ett pepparkakshus som ser ut som inredningen på "Jerusalems kebab", och sedan aldrig mer. Man blåser ett halvt påskägg till påsk, blir yr och kräksig, och konstaterar att man inte riktigt har kondisen för den typen av påskpyssel. Eller för något påskpyssel över huvud taget. Man upptäcker att det är trist-tråkigt att sitta i skräddarställning och leka med waldorfdockor, att benen somnar efter bara tre minuter och att det är mycket enklare att köpa en Barbie för då leker ungarna själva. Man sätter på "Pingu" för att få sova någon halvtimme extra, och man sätter på "Pingu" en gång till för att få sova ännu lite mer.

Och allting är ett givande och ett tagande. Man offrar någon gammal föreställning som plötsligt inte känns så viktig längre, åtminstone inte i jämförelse med det man får. Och det mesta går av bara farten. Det är knappt att man ens märker av det själv. Och alla sådana där grejer som det alltid var så lätt att ta ställning till på distans är det så mycket svårare att värja sig emot i vardagen. Och antagligen är det så funkar. Plötsligt en dag är det tio år senare, och barnen sitter i källaren och spelar något dataspel som heter Grand Theft eller Counterstrike.

Och det är praktiskt och det är lugnt och ungarna är i tryggt förvar. Man vet var man har dem och man slipper oroa sig så mycket. De däckar inte på elefantöl och Strohrom i något dike, de röker inte, de springer inte omkring på helgerna och riskerar att bli nedstuckna i något bråk, och näst efter att de är ihop med någon Anna som de kan sitta och vara passiva med och käka muffins med i en hörnsoffa så känns säkert många data- och tv-spel som ett hyfsat tryggt och säkert alternativ för många föräldrar.

En genväg genom tonåren och en "Pingu"-förvaring för lite äldre barn. Dessutom: Alla andra ungarna i kvarteret har det ju redan. Trevliga grabbar som säger tack för maten, som hälsar när de kommer, och som går hem i tid, och som har "vettiga" föräldrar som man vet att man kan lita på. Och så struntar man helt enkelt i att ta reda på vad spelen egentligen handlar om.

Och så slipper man att ta ställning till för eller emot. Om det är okej med spel som Grand theft där man får poäng för att sparka en liggande kvinna i skrevet, eller för att smasha upp en lättklädd kvinnas ansikte med en golfsving. Och någonstans på vägen har man blandat ihop vad som var viktigt och vad som var mindre viktigt, och man har glömt bort att det finns gränser och föreställningar som det fortfarande är värt att värna om. Som man fortfarande borde värna om. Trots att man har gett upp så mycket annat på vägen.

Av Lena Sundström 14 maj 2003 09:27