Lazlos lampa

Huset var ganska fult och slitet och låg på en ort där ingen människa med vettet i behåll frivilligt bosätter sig. Hur man kan komma på idén att flytta från en centraleuropeisk metropol till en sådan håla är en fullt berättigad fråga. Inte heller han själv kunde minnas vilken den verkliga anledningen var och såhär trettio år senare kunde det ju faktiskt kvitta.

Han hade annonserat ut allt sitt bohag, i alla fall allt han trodde betingade ett värde i pengar. På bordet i matrummet hade han radat upp silverskedarna, speldosan, skivorna och askarna som hustrun hade haft smycken i. Bokhyllan var tömd och bara en enstaka tavla fanns kvar på väggen. Väggarna var i såväl mat- som vardagsrum beklädda med medaljongtapeter i brun nyans. De hängdes upp i samband med att de köpte huset och var på den tiden senaste mode. Nu var det lite beklämmande att se hur tapeten blekts av ljuset. De små tavlor han plockat ned och radat upp bredvid prylarna på bordet efterlämnade tydliga rektanglar och kvadrater i mörkare färg.

Nu var det dags för kristallkronan, TV:n, hallampan och sängarna. Kvinnan hade ringt vid tiosnåret och frågat efter priset på kronan. Tydligen tyckte hon det var väl långt att köra för hon hade flera gånger förhört sig om det verkligen var lönt att åka så långt för den. Hon tänkte ta med sig barn hade hon sagt och små barn vill inte gärna i onödan färdas längre sträckor i bil. På något sätt ville hon tydligen att kristallkronan skulle väga upp barnens obehag genom att vara precis så som hon hade tänkt sig den. Han hade efter bästa förmåga försökt beskriva den.

Det dröjde och han blev sittande i skummet i hallen väntandes. Där hade han stegen uppställd, kanske kunde han passa på och bli av med hallampan också. Visserligen hade hon sagt att det bara var kristallkronan hon var intresserad av men man vet ju aldrig.

En vit kombi bromsade in framför huset. Det var inte ofta någon kom med bil. Inte nu längre. Nu var infarten övervuxen med ogräs och ingen hade försökt öppna garagedörrarna på säkert tio år. Det var bara katterna som sprang i trädgården.

Det tog en bra stund för henne att komma ur bilen och fram till dörren. Han hade inte bråttom utan väntade bara. Tre barn hade hon med sig. Det minsta bar hon i famnen och de andra hängde henne i benen. En unge var rädd för en av katterna och klamrade sig fast oroligt fast och gnällde. Han öppnade dörren innan hon försökt knacka.

Hennes kritiska ögon granskade sakerna. Först tittade hon på lampan. Jo, den dög. De rosa skärmarna ville hon inte ha men för övrigt dög den. Vad såg hon? tänkte han. Vad var det hon letade efter för att resan skulle vara värd sitt pris?

Hon kom till bokhyllan utan böcker. Hon ställde frågor. Varför skulle han sälja?, undrade hon samtidigt som hon vände på ramen som suttit runt bröllopsfotot. Händerna plockade med skedarna. Hon tvekade. Han visste att hon inte hade riktigt den smaken.

I hallen vädjade han till henne om hallampan. En äkta Orrefors. Speldosan kunde hon få på köpet till flickan. Det blev affär. Hon ville åka igen. Inte intresserad av de sju sängarna på övervåningen. Han tog fram stegen och klättrade upp. Den förhatliga smärtan knep om hans bröst. Han blev andfådd och kvinnan såg orolig ut. Trodde hon att han skulle dö där på stegen? Han hatade kroppen som inte lydde.

Andningen blev tyngre och tyngre. Fingrarna fumlade och han blev tvungen att ge upp. Hon plockade fram pengarna och la dem på ett av trappstegen till övervåningen. Sen bar hon ut barnen i bilen igen. När hon kon tillbaka och klättrade hon själv upp på stegen för att ta ner hallampan. Han satt i trappan och försökte lugna sitt hjärta.

Det märktes att hon inte var praktiskt lagd.

- Hur kommer det sig att du skall flytta till Göteborg då? frågade hon.

- Jag kan flytta vart som helst, blev det korta svaret. Det kändes som han var skyldig henne ett förtydligande. Hon menade det ju säkert i all välmening.
- Det är bara skit, förklarade han. - Kroppen fungerar inte. Jag kan lika gärna sälja skiten och dö.

Hon var tyst och slet med kablarna som satt fast.

- Är du säker på att du inte vill köpa några sängar? sa han.
- Det är bra sängar. Du får dom billigt.

- Tack men vi har inte plats för fler sängar. Skall du sitta i mörkret sen när jag åkt iväg med bägge lamporna?

- Det spelar ingen roll.

- Har du en skruvmejsel som är mindre tror du? Hon lyckades inte få ner lampan.
Han gick ut i köket och letade i verktygslådan. Det hade släppt lite i bröstet nu så han kunde andas igen utan alltför stor smärta. Han hittade en mindre mejsel som han överräckte. Äntligen lossnade kontakten och hon backade nedför stegen.

- Äntligen, sa hon och log lite ursäktande.
- Nu måste jag åka. Men hur skall du kunna se något utan lampor? Kommer det fler idag och tittar på resten?

- Någon kommer det väl alltid.

Så gick hon.

Han blev kvar i hallen en bra stund precis som innan hon kommit. Ingenting i rummet avslöjade människorna som en gång hängt sina kläder där. Liksom övervåningens tomma sängar teg skohyllan om sitt forna innehåll. En spegel fanns kvar och ansiktet som där avspeglades saknade all likhet med den unge man som flera år tidigare hängt upp den. Ändå visste han med säkerhet att det var han. På samma sätt som han visste att kristallkronan han en gång burit hem i triumf nu låg i bakluckan på en kombi utan sina rosa, fransprydda hattar. Den skulle få lysa över någons julaftnar och konfirmationer så som den gjort i detta hus.

Detta är ett bidrag till Sourzes författarskola

Av Christina Gutiérrez Malmbom 13 maj 2003 20:12