Deklarationsångest

Äntligen så var det gjort. Jag hade deklarerat. Denna årliga uppgift som jag måste göra, men inte vill göra. Den ger mig ingenting. Underlättar inte något i mitt liv, ger mig inte mat för dagen och inte tak över huvudet. Det enda den gör är att ta tid ifrån mig. Tid som jag gärna hade lagt på något annat. Något som gav mig mat för dagen och glädje. Det enda deklarationen ger mig är tidsbrist och ångest. Ångesten kommer av att det är en distans mellan mig och samhället.

Det är något skevt i relationen mellan mig och samhället. Jag betalar skatt till samhället för att jag ska få trygghet tillbaka. Trygghet i form av lag och ordning, militärt skydd mot främmande makt. Utbildning, vård om jag blir sjuk, omsorg om jag behöver det när jag blir gammal eller om jag blir handikappad. Kort sagt, så ska samhället ta hand om mig om jag på något sätt inte skulle klara av mitt eget liv. Samhället ska också stå till tjänst med vägar och kommunikationer, renhållning, möjlighet till fritidsaktiviteter som till exempel simhallar, ishallar, teatrar. Men jag känner ingen trygghet i samhället.

Samhället ställer enormt höga krav på mig som individ. Jag ska från det att jag är barn lära mig en massa saker som samhället anser att jag behöver kunna. Detta sker via skolsystemet. Jag ska kunna läsa, skriva, räkna. Veta vad världens länder och städer heter och ligger. Kunna namnen på våra grundämnen och kungar, veta namnen på olika växter och djur. Lära mig olika srpråk. Samhället satte sedan betyg på mina kunskaper, så det gick att jämföra mina kunskaper med andras kunskaper.

Denna jämförelse var till för att jag skulle kunna väljas eller väljas bort när jag sedan skulle utbilda mig vidare. Det handlade inte om vad jag ville utbilda mig till, utan vad samhället ansåg att jag dög till. Här hade jag och samhället olika åsikter. Och det blev som samhället ville.

Betygen var sedan ett redskap för arbetsgivarna att välja mig eller välja bort mig för anställnig. Bra betyg var lika med att bli vald. Men eftersom samhället inte ansåg att jag var speciellt bra som elev, jag hade dåliga betyg, så var jag inte intressant att välja som anställd. Så jag och samhället hamnade i konflikt igen. Jag kunde inte försörja mig och det är något som samhället vill att jag ska göra, annars är jag en kostnad för samhället. Och kostnader har inte samhället råd med.

Men det som mina dåliga betyg visade på, var att jag inte fått lära mig det jag behövde lära mig för att överleva. Den kunskapen gav inte samhället till mig.

Jag hade behövt lära mig förstå vad kärlek är och vad som inte är kärlek. Lära mig att förstå vad som är en aggression, lära mig hantera min egen aggressivitet och lära mig bemöta någon annans aggressivitet. Förstå vad sorg är och vad ett sorgearbete är för något. Förstå när någon utnyttjar mig och när någon hjälper mig och vad som är skillnaden. Lära mig förstå när någon projicerar sina egna problem och brister på mig och lära mig försvara mig mot en projektion. Fröstå vad en rädsla är och hur jag ska arbeta bort en rädsla.

Det hade varit detta jag hade behövt lära mig i skolan när jag var liten. För det är detta som gör att jag klarar mig i livet. Utan denna förståelse av livet kan jag ändå inte utnyttja de andra kunskaperna som behövs för att kunna arbeta.

Samhället anser att jag behöver arbeta för att kunna försörja mig själv. Om jag inte gör det så är jag en kostnad för samhället, eftersom samhället då måste ge mig ekonomiskt stöd av något slag, vilket samhället inte vill. Fastän jag betalar skatt och olika avgifter för att få stöd när jag behöver det. Och visst vill jag arbeta, och visst arbetar jag, men här är det återigen en distans mellan mig och samhället. Det är inte alla arbetsuppgifter i samhället som är arbeten, utan bara en del.

Samhället har skapat en arbetsmarknad. På denna marknad finns alla arbeten som samhället anser är arbeten som är värt att ge lön för. Arbeten som är värt lön till försörjning är att ta hand om arbetsuppgifter som någon annan behöver få utfört. Jag kan få lön om jag tar hand om någons barn, sjuka anhöriga eller gamla föräldrar. Eller om jag tar hand om någon annans ekonomi. Om jag tillverkar saker som bilar, hus, vägar, etc.

Men skulle jag ta hand om mitt eget barn, mina sjuka anhöriga eller gamla föräldrar eller min egen ekonomi eller bygga mitt eget hus, så är det inget arbete som jag kan få lön för. Det är visserligen något som samhället förväntar sig att jag ska göra, ta ansvar för mig själv och det som är mittt. Det är en plikt, en skyldighet. Även när jag inte klarar av det själv.

Klarar jag inte av mig själv ska mina anhöriga ta hand om mig. Det är en plikt, inget arbete, för de anhöriga. De anhöriga ska ta hand om det som är deras eget, sin släkt. Även om det tar tid för de anhöriga, så de inte kan arbeta för att försörja sig. Gränsen mellan vad som är anhörigarbete utan lön och arbete med lön är hårfin. Det är samhället som bestämmer var gränsen går, utifrån vad samhället har råd med, inte vad jag behöver hjälp med. Detta är lite krångligt.

I vilket fall som helst, jag hade många anhöriga som inte kunde ta hand om sig själva, så jag fick göra det. Därför kunde inte jag försörja mig och blev en kostnad för samhället. Men arbeta det gjorde jag, fast inte i samhällets ögon.

Jag får inte ens en gång betalt för att jag gör min deklaration utav samhället, fastän det är samhället som anser att jag ska deklarera. Gör jag inte det så blir samhället argt på mig och hotar mig med böter och fängelse. Som 1991.

1991 var det året som jag deklarerade och skickade in min deklaration som vanligt. Efter några månader kom det ett föreläggande på posten. Jag hade enligt detta föreläggande inte skickat in min deklaration och hotades med böter och ev fängelse om jag inte löd. Men... jag hade ju skickat in min deklaration. Jag ringde upp skattemyndigheten och frågade vad dom menade.

- Vi har nog slarvat bort din deklaration och då brukar vi skicka ut ett föreläggande, svarade tanten på skattemyndigheten. Alltså, jag gör min plikt i samhället och skattemyndigheten slarvar bort min deklaration. Då är det jag som har gjort fel. Bara att skicka ett hot om böter och fängelse.

Detta att någon belastar en annan person för sina egna fel och brister brukar kallas för projektion, psykologisk projektion. Det kan vara svårt att avgöra vad som är en projektion och hur man försvarar sig mot en sådan. När ett samhälle projicerar sina egna problem och brister på enskilda individer i samhället och använder sig av rättssystemet för att tvinga individen att ta på sig felet, kan nog bara individen få ångest. För hur försvarar man sig mot en sådan här sak? Det var inte det jag fick lära mig i skolan i alla fall, men det är det jag behöver kunna för att överleva samhället.

Som min bror till exempel. Han överlevde inte samhället. Samhället ansåg att han var schizofren, men han själv ansåg att det var något annat fel. I 20 år kämpade de, min bror och samhället. Min brors liv blev en svinstia, men samhället höll styvnackat på sin åsikt. Inga kompromisser alls. Inte hjälpte det min bror att veta att Paris är huvudstaden i Frankrike, att Gustav II Adolf var kung i Sverige och att 3 x 5 15. Det var inte det han behövde kunna för att klara sig ur den här knipan. Han behövde veta hur han skulle försvara sig mot samhällets fördomar. Efter 20 år gav min bror upp och dog med en 5 x 3,5 x 3 cm stor prolaktinproducerande hypofystumör i huvudet. Självklart så var det hans eget fel att läkarna aldrig uteslöt hormonell rubbning och ämnesomsättningsrubbningar. Det talade samhället om via sitt rättssystem.

Det gäller att ställa upp för kung och fosterland, som projicerat fel. För inte kan det här samhället göra fel. Varken i smått eller stort. Tänk om samhället skulle ta på sig sina egna fel och brister. Hur skulle då samhället se ut?

Och betalt för den arbetsuppgiften, att vara projicerat fel, har man inte. Alltså ingen inkomst att deklarera för det. Deklarera... ja, det måste man även efter sin död.

Och jag har fortfarande ångest inför varje deklaration.

Av Marie Hellström 09 maj 2003 12:28