som allra mest

och han vände sig aldrig om
till det som ständigt kastade sig mot benens hans,
han förundrades inte
över sin skuggas parfymdoft,
de lackerade naglarna
de vilsna lockarna i fickorna,
inte heller över tyngden runt hans revben

och vad föga hjälpte att snubbla och falla
i hans fotspårs rester
när vinden var för trasig och röd, inte den
som lämnade avtryck på någon skala
när han aldrig vände sig om

och

mitt i fallande kärleksstoft/världsrester/himlagrus

lös exitskylten vid
stationens slut, och där rälsen slutade
älskade jag honom som allra mest och allra sist

när han aldrig vände sig om.



Det här är ett bidrag till Sourze Poesiskola.

Av Monica Malcic 08 maj 2003 19:06