Nittioåtta

Hur skulle det se ut om alla bara la sig ner och dog, då skulle världen stanna. Rätt komiskt egentligen. Snor lite is från den sura kärringen i lägenheten bredvid, hon ska ju liks också snart dö och jag behöver is i min koffeindrink för att hålla ögonlocken på rätt plats.

Papperet känns strävt mot min hud, lampans ljus får mig att kisa, det är alldeles ljust ute nu och mitt i natten men persiennen är neddragen. När han andas vågar jag skriva, men bara tyst så han inte vaknar. Han kommer inte att vakna men jag viskar ändå. Sporadiskt. Han drar bara efter andan några gånger i minuten och hjärtat slår ojämnt. Jag sitter här, en jävla sommarvikarie och jag känner honom inte ens men jag tjänar säkert 33 kronor extra i timmen. Varför just jag? De ordinarie ville sova, det är hela saken och hans fru sitter hemma och gråter mot sin nya mans axel. Jag dömer henne inte.

Tystnad, ryck ryck, ett rossligt andetag, ett till och så tyst igen.

Öronen är alldeles för stora, de är alltid så stora på gamla människor. Det är nog sant det där de säger om att öron aldrig slutar att växa och jag ser mest bara några grå hårtestar och ena örat härifrån karmstolen i hörnet för han ligger med ryggen emot mig. Almanackan med Carl Larsson-motiv är från nittonhundranittioåtta men det känns inte fel för här har tiden stannat eller kanske ändrats om till väntetid.

Andningsuppehållen duggar tätt. Till en början trodde jag att varje paus skulle vara fullständig och slutgiltig och jag satt där rak i ryggen med gråten i halsen och stirriga ögon och tänkte att dö inte för jag vet inte vem jag ska ringa till och jag vet inte om jag får gråta då. Sen ringde hans fru och undrade när i hela friden extravaket skulle dyka upp och jag sa att det är jag men hon mindes mig inte, hon gör aldrig det. Han fortsätter alltid andas, jag ringer om han dör hejdå och hela tiden höll jag hans hand och lovade mig själv att han inte skulle försvinna inatt för man kan inte göra det med en främling bredvid sig som håller ens hand.

Jag skulle verkligen vilja sova och nu andas han inte men hostar till och börjar. Tungt och rosslande för han har astma och är verkligen dögammal och jag känner mig lite främmande inför tanken att han också varit nitton och trettio och sextio år och alldeles levande. Jag kan inte förstå att han inte alltid varit ett dement paket i slutet av livet. På väggen hänger en konstig expressionistisk affisch och jag antar att han tycker om konst eller har gjort det och man ser inte vad den föreställer men jag tror att det är en kvast och en häxa och en blodröd sol eller kanske ett träd och en blå fågel. Häxan är en varg. Det ser jag nu.

Drar man ett djupt andetag kommer livet tillbaka till tankarna. Jag sitter här och inväntar någons död och det är inte min egen och inte min familjs och inte mina vänners. Det är en främlings död. Vi har känt varandra i sex timmar, åldrats tillsammans, dött tillsammans. Blivit sex timmar äldre tillsammans Han har inte många kvar nu och allt jag kan tänka på är att få krypa ned under täcket och somna.
Under affischen med vargen har hon skrivit telefonnumret hem med stora gammaldags siffror i blyerts och hon måste ha vetat att han aldrig skulle ringa hem mer eller ens hålla en telefonlur i handen för texten är så svag att man måste kisa och han ser dåligt.

Det är spöklikt tyst här och jag tassar i bara strumporna över ålderdomshemmets golv och korridorer. Det behövs inga skor så här på natten för stället är ett helt annat nu. Det är inte så mycket ett arbete längre. Det är en sista vänteplats och man kan känna dödslängtan sippra fram under varje stängd lägenhetsdörr där det ligger människor och väntar på att deras tur och barmhärtigheten ska infinna sig. Här finns inga spöken förutom nattpersonalen och de sitter långt bort på andra sidan huset och skulle inte höra mig om jag skrek men ibland flyger de förbi som mörka skuggor och försäkrar sig om att jag inte somnat. Jag är inte rädd för döden som hänger i taket här i rummet men jag måste springa tyst och fort förbi soprummet och seglarstövlarna på väg till toaletten för någonstans inne bland kasserade blöjor och gammal mat lurar djävulen. Se där, nu sa jag det så nu är det så.

Han vaknar framemot morgonen och spärrar upp ögonen, hostar till och skrattar och jag ger honom en sked vatten, stämplar ut och går hem.

Egentligen är jag lite besviken.

Av Lo Eri 06 maj 2003 10:25