sourze.se

Poeten staden

"Dödsporrnovellerna".

Han var poet. Och en rastlös vandrare. Staden såg honom ofta på sina gator. Med nedsänkt huvud, yviga svarta dreadlocks, orakad, svarta kängor, då och då en cigarett i mungipan, lång svart rock, försjunken i tankar och i ett rastlöst marscherande mellan husen och människorna, bilarna och barnen - så såg staden honom och så ser jag honom nu när jag tittar ut genom mitt fönster denna solskensdränkta junikväll. Klockan.

- Det finns inget att säga.

Framför mig hade jag poetens manuskript. Jag satt på en bar, ett av stadens små krypin. Det hade legat där på bardisken och så kom poeten bakom mig och yttrade tre små ord som betydde så mycket.

"Dödsporrnovellerna".

Det var samlingens titel. Jag bad honom aldrig förklara den. Ett verk befinner sig i ett vakuum. Inget som kommer efter eller före förklarar det. Närvaron upplyser oss? Han bjöd mig en cigarett - jag röker bara på krogen - och satte sig ned bredvid mig. En skum doft hade han. Som av fikon. Vi samtalade. Länge. Klockan.

Jag kom till staden för ett år sedan. Jag hade jobb på en bank. Det var bra fika. Inga vänner. Men det var juste lön. Jobb. Blev intresserad av en praktikant på grannavdelningen vi delade fikarum. Bjöd ut henne. Middag. Blommor. Bra samtal. Baren efteråt. Poeten. Klockan.

Jag vet inte vart Camilla tog vägen. Hon gick på toaletten och kom inte tillbaka. Efter det var det bara jag, poeten och staden. Fyllan. Dödsporrnovellerna. Poeten läste högt ur sitt manuskript på bron. Vi sjöng en av novellerna. En tant såg rädd ut när hon passerade. Poeten sade att han skulle bränna skiten. Han pulade ner manuskriptet i en papperskorg, hällde på sprit och tände eld på alltihop. Vi dansade elddans. Klockan.

Poeten står nu lutad mot ett träd nedanför mitt fönster. Då och då en bil som passerar. Sammetsnatt. Han är omöjlig att ta miste på. denne ensamme nattvandrare. Bylsigt klädd i svart. Yviga dreadlocks. Kängorna.

Dagen efter.

Var det nästan så att jag trodde att jag hade drömt alltihop. Jag var tvungen att fråga Camilla vad som hänt. Hon såg på mig frågande och med en blänk av något i ögonen. Vi gick ut i trappen. Nu visste jag vad blänket var för något.

Ursinne.

- Är du helt dum i huvet? Jag ska ta mig fan polisanmäla er båda. Jag har aldrig känt mig så jävla lurad. Jag har inget att säga till dig.

Hon försökte gå. Jag fattade ingenting. Tog tag i henne.

- Släpp mig! Dra åt helvete! Säg till Rajje att jag dödar honom om jag ser honom.

Rajje?

Och så kom minnesbilden tillbaka. Jag och poeten - Rajje - utanför Camillas dörr. Hojtande. Sjungande, dansande, kissande. Klockan.

Han följde efter henne. De hade varit tillsammans i knappt en månad för ett par år sedan. Han var besatt. Poeten, staden, Camilla. Hon såg på mig, nära till tårarna. Hon skrek.

- Dra åt helvete!

Jag försökte förklara mig. Jag kände inte Rajje. Han hade bara dykt upp. Jag visste inte att vi var utanför din dörr förrän det var för sent. Klockan.

Jag, poeten, staden.

Nu står han där utanför. Camilla ligger i min säng. Det yr en glöd ner på asfalten. Så tar en bris tag i trädets krona och ruskar om den.

Jag tittar på klockan.

Poeten har lämnat sin plats. Jag reser mig.

Det ringer på dörren. Öppnar.

Sammetsnatt.

Japp. Där står han.

- Dra åt helvete!

Fast egentligen vill jag att du ska tränga dig in.

Han står och skriker. Gör bort sig. Grannen öppnar en dörr. Snart ringer någon polisen. Camilla ligger i min säng. Välkommen Rajje...

- Dra åt helvete din jävla looser! Du är så jävla misslyckad, en fattig jävla nolla! Du kommer aldrig få henne så lämna oss i fred!

Gå hem och ut i staden där du hör hemma. Det finns ingen plats för dig i ett citrongult kök med blänkande knivställ och kakel. Du är staden, marschen, du är asfalt betong dess värkande själ gå hem gå hem.

Men till min förtjusning tränger han sig in. Välkommen din jävla fitta. Nu ligger han på mig. Försöker strypa mig. Han är stark, jag hugger.

Träffar i magen. Greppet lossnar. Jag hugger.

Det rinner över mig blodet.

Du hör inte hemma här på min hallmatta. Kanske hör du hemma där dit du är på väg. Men din plats är staden. Ligg där och blöd. Ligg där och blöd. Poeten staden.

Går upp för trappan.

Knulla Camilla.

Gav han någonsin ut manuskriptet? Det finns inget att säga. Dödsporrnovellerna. Blodet som rinner. Går upp för trappan. Poeten staden. Barnen bilarna. Knulla Camilla. Då och då en cigarrett i mungipan. Han marscherar. Banken. Klockan.


Om författaren

Författare:
David Olsson

Om artikeln

Publicerad: 05 maj 2003 13:50

Fakta

Ingen faktatext angiven föreslå

Plats

Artikeln är inte placerad. föreslå

Dela artikeln

Länk till artikeln: