Idioter hemma vid tangentborden

Situationen som uppträdde i Stockholm på första maj var inte särskilt oväntad. Den som väntar sig något annat vid tillställningar av den utomparlamentariska vänstern, främst de autonoma och antifascisterna, är ute i helt fel väder. Att dessa organisationer rymmer alltifrån rena anarkiska bråkmakare till ghettovänster a la Timbuktu och Looptroop får som direkt följd att polisen/staten är demonstranternas huvudfiende. Som kanske bekant är staten, och alla auktoritära element, alla anarkisters ärkefiende, och varje medlem av ett representativt ghettogäng har lyssnat tillräckligt mycket på NWA:s Fuck the Police och åkt fast för tillräckligt många småbrott för att inse att polisen är en käpp i hjulet för deras livsstil.

Det enda sättet att undvika tjafs från deras sida, i 100 procent av fallen, skulle vara att inte låta polisen närvara, något som kan leda till två saker: smärre totaldemolering av allt vad civilisation heter, eller att kravallknytten tröttnar och lägger ner påkarna efter sisådär 200 meters effektivt "återtagande".

Men situationer som i Stockholm åstadkoms inte enbart med hjälp av dessa små liv, de måste ha en motståndare också. Och det är här som samtliga hittills publicerade artiklar brister. Alla som någon gång hanterats av en polis, och då som brottsling, vet att polisen inte nödvändigtvis visar respekt för någon. Så länge du inte kan glassa med ditt VIP-kort hos Högsta Domstolen, eller har en lätt och ledig kopia av Svea Rikes Lag i bakfickan, och självklart planerar att göra ditt bästa för att försvara dig själv från lagens långa arm, då sitter du, beroende på polisman, någonstans i helvetets nio grader.

Jag har själv suttit i polisförhör två gånger. Den ena gången släppte jag allt. Tagen med brallorna nere, så vad gör man? Satt där, sade vad dom ville att jag skulle säga, och lät domen falla. Den andra gången, full, och efterhand desto mer aggressiv ju längre vistelsen hos polisen led. Att man känner sig rädd, kränkt och trampad på när polisen stövlar in i ens liv med bryska handtag och skrik är en mänsklig reaktion. Från detta utgångsläge finns två möjligheter. Den som inte tidigare lärt sig från liknande situationer i småskolan, när man fick spö av de stora grabbarna, kommer ofelaktigt att respektera polismännens auktoritet och underkasta sig dem. Vi andra, som redan lärt oss att anfall är bästa försvar, blir förbannade. Jävligt förbannade. Detta i sin tur leder till att poliserna blir ännu mer aggressiva, och vips så har situationen spårat ur.

I smidighetens namn bryter polismän mot lagen, just därför att det går snabbare och enklare om man gör det.

Mot dem som inte lärt sig att skilja på sak och person, intryck och avsikt, slår detta särskilt hårt. Andra, som ännu inte hunnit uppleva polisens svinaktiga sidor skolas effektivt med hjälp av hiphop och/eller punk och alla de äldre vise männens ord.

Det är heller inte någon hemlighet för den med erfarenhet i ämnet att likhet inför lagen är en saga när det blir fråga om resurser. Dagens samhällssystem lämnar öppen väg för människan. Frihetsvariabeln blir bara brantare och brantare och diagrammet bågnar i takt med att resurserna ökar. Så länge inte du var först ut med att begå brott, så kan kärande i princip göra vadsomhelst mot dig, det är ändå du som är minst trovärdig.

Det är utan någon som helst överraskning när man stiger in i en bekants farsas Ferrari, och får syn på den blippande skärmen som sitter inmonterad i panelen.

- Vad fan är det där?

- Det är en polisradar, den börjar pipa när det finns polisbilar på närmare än 2 km avstånd, säger 17-åringen vid ratten innan han rivstartar. Ett par minuter senare bränner vi förbi Akademiska Sjukhuset i cirka 300 km/h.

Att vara brottsling i dagens samhället handlar inte om att inte begå brott, det handlar om, som i alla andra samhällen, att inte bli upptäckt. Vad som är "upptäckt" varierar, som sagt, med vem du är och vilka du känner.

Polisen är inga stackars lamm som angrips av hungriga, blodstörstande vargar till demonstranter. Det räcker att titta på filmerna från Göteborg för att se det. Där står de sida vid sida, aktivister som kastar sten, poliser som kastar sten, aktivistgäng som slår ner ensamma polismän och grupper av polismän som pucklar på ensamma demonstranter.

Inom polisen existerar skeva bilder av det samhälle man verkar i, något som påståtts länge, men som hos mig vann extra kraft i en intervju med en polis vid namn Rebecka Torkar, som förekom i Flamman nr 16 2003. Rebecka, som själv kallar sig kommunist, verifierar det faktum att det inom polisen existerar en mycket skev bild av den politiska vänstern, där alla som betecknar sig som vänster ofta direkt kopplas ihop med stenkastning och AFA. Samtidigt dementerar hon att polisen skulle vara rasistisk, däremot säger hon att poliser ofta kopplar ihop invandrare och brott, eftersom invandrare begår procentuellt sett mer brott.

Visst, det var demonstranterna som började, men polisens agerande gör inte saken bättre. Kaoset i Göteborg öppnade dörren för dessa rörelser, i takt med att antalet människor som fick batongslag i huvudet utan anledning växte. Allteftersom tiden går kommer spänningen att öka, om det fortsätter som nu.

Hur man ska bli av med upploppen, och det som hos många stenkastare ligger bakom, är ett svårt problem. Att polisen måste förfina och vässa sina metoder är uppenbart. Oavsett om kravallknotten existerar för att de upplever att systemet är fel, eller för att de bara vill bråka, så är det ju uppenbart att något är fel, vilket fall det än rör sig om.

Av Idioten Puckosson 04 maj 2003 09:45