HJÄLP - vi vill ut

Ännu vi minns - i dröm som i vaka - den tiden tillbaka - då vi vågade gå ut.

Våra egna stolar på konserthuset - har vi inte förnyat de sista 8 åren.

Sista musikalen och teaterbesöket var på Gasverksteatret i Köpenhamn. Österbro Här såg vi en bejublad föreställning "Les".

Inbjudan till en 60-årsdag har vi tackat nej till. Åka med färja mellan Helsingborg - Helsingör efter mörkrets inbrott en lördag vågar vi inte.

Valborgsmässoafton blev 200 berusade ungdomar nekade att gå iland. Är detta ovanligt? Som en vanlig lördag svarade den danska polisen.

Om eventuella läsare vet hur ledsen "far i huset" är över att inte våga åka till Göteborg och se Operans uppsättning av Sköna Helena. Minns fortfarande Max Hansson i denna underbara Offenbachoperett.

"Kärlek måste vi ha om dock aldrig så lite."

Var finns detta - om en fjortonåring kan slå en åttiofyraårig dam i bakhuvudet med ett bollträd för någon ynka hundralapp.

Jag skall inte orda om Stockholm nyligen - det har namnen Daniel gjort på ett sätt som fick det att gå kalla kårar utmed ryggen. Tack för det. *****

Överdriver jag och hustrun. Vi vet inte? Båda har genom ett långt liv levat utan rädsla. Hon under ockupationen i Danmark 5 år. Jag har besökt de ökända kvarteren i de flesta och ruskigaste hamnstäder. Våldet har ökat - respekten för människoliv har minskat.

Pensionärerna har det i allmänhet bra undantag finns. Vi kan om behov finns få hemhjälp - olika hjälpmedel -
färdtjänst - larm till vårdcentral och listan kan göras mycket längre.

Men är rädda!!!!

Nu skall jag skriva till socialdepartementet och be om att vi som inte vågar oss ut skall få tillgång till livvakter.
Persson har fyra, fem stycken varje gång han går över gatan. Avstå en till oss Göran.

För några dagar sedan skrev jag om en resa till "Kongens By". Vi gick utmed kajen i Nyhamn - tidigare ett beryktat
"Glädjekvarter" - idag första klassens restaurangområde med ölservering utomhus.

Ja - man känner sig som en riktig "pariser". Men vi får betalar 10 gånger så höga priser.

Far berättade om en arbetskamrat som under frukostrasten berättade om ett besök i Nyhamn.

Först blev man bjuden på några öl av gemytliga danskar.
Därefter middag - kaffe - likör - groggar - nattamat samt hotellrum. Detta kosta inte ett öre - när man vakna på morgonen låg en hundralapp på sängkammarbordet.

Kamraterna tvivlade - ställde frågan - "Har det hänt dig?"

Svar: "Nej - men min syster."

Ett dumt sätt att avsluta ett allvarligt menat kåseri på detta sätt. Varför?

Jag tänker på Victor Borge som i sin bok berättar om när hans far låg på "lit de parade". Två av hans tidigare kamrater i det kunglige kapell stod hedersvakter. En mycket lång - med rent för liten hatt. Den andre var liten och rundnätt - han hade för liten hatt.

Mor och son stod vid kistan - ledsna - sörjande. Victor sade till sin moder:

"Vi får inte ta detta så hårt - hade pappa levat och sett detta - hade han skrattat ihjäl sig iallafall."

Så är det nog. Skrattet är läkande.

Men inte alltid. Som just nu.

Själv behöver min kropp vattengympan för att må bra. Uppe med tuppen - för att komma dit. Badet stängt på grund av nyanställningsstopp.

Därför blev det detta istället.

Av Lennart Ekman 03 maj 2003 11:16