Kuba - Friheternas land

I kölvattnet av Irakkriget har det diskuterats hur frihetens korsriddare nu skall fortsätta sin vandring genom världen. Upp på tapeten har då kommit ett land som USA länge daltat med: Kuba.

Kravet på att skäggkumpanen Fidel ska följa Saddam i fotspåren då menar man att han ska avgå, inte försvinna, och allra minst gå i allians med Saddam har hörts från flera håll i den svenska myllan av åsikter. I spetsen för friheten står, som vanligt, liberaler typ Erik Ullenhagfp, som ivrigt understött bland annat Varelaprojektet och andra aktiviteter av den så kallade demokratiska oppositionen. En opposition som enligt osäker faktauppgift skulle uppgå till en procent av befolkningen och som enligt CIA inte har någon folklig förankring.

Om detta stämmer motsvarar denna gruppering ungefär den andelen som röstade på SD i riksdagsvalet 2002.

Mot honom står bland annat Svensk-kubanska föreningen, Ung Vänster och ett flertal andra socialistorganisationer. Svensk-kubanska föreningen försvarar Kuba, enligt mig, på ett ganska blint sätt. Jag är inte heller vän av Ung Vänster, då jag anser att politiska organisationer som UV sysslar med politiskt skolning läs: hjärntvätt på hög nivå. Ung Vänstrare har för övrigt inte gjort ett särskilt gott intryck på mig, däremot verkar Ali Esbati ganska smart.

Jag har, för att försöka bilda mig en uppfattning i frågan Kuba som jag tidigare haft det jag brukar kalla nollkoll om, läst och sökt runt på internätet om detta lilla pluttland i röven på USA. Jag har funnit att det finns ett par frågor som kräver mer utredning än vad vare sig Ullenhag eller Ung Vänster kostat på sig. Ullenhag har i och för sig, enligt egen uppgift, besökt Kuba. Men det är inte heller någon hemlighet att många socialister även tar sig till Kuba genom åren. Således kan man inte hipp som happ säga vem som har rätt.

Ullenhag förkastar den kubanska demokratin, han kritiserar personvalssystemet och hävdar att den kubanska staten tvingar folket att rösta som det gör. Att landet är en skendemokrati, där Fidel och grabbarna i längden är de som håller i trådarna. I rak motsats till detta står den kubanska lagstiftningen, där det uttryckligen står att PCC kommunistpartiet är förbjudet att nominera folk till kommunfullmäktige, eller nationalförsamlingen. Men att en stat skulle följa sin egen lag är dock ingen självklarhet, inte på Kuba, inte i Sverige, inte någonstans. Kandidater till valen måste nomineras av bekanta, vänner och dylikt. PCC-medlemmar är förbjudna att inverka.

I ett personvalssystem av Kubas karaktär kan jag inte se hur en regim skulle kunna pressa landets samtliga röstande innevånare att rösta såsom de önskar. Detta skulle kräva en enorm förtryckarapparat större än, eller i jämförbar storlek med, Sovjets eller Nazitysklands. En osäker faktauppgift som står bakom Ullenhag är dock att cirka 75 procent av de som sitter i nationalförsamlingen är, eller har varit kommunister genom åren.

Den kubanska enpartistaten legitimeras av det faktum att i ett land där man praktiserar personval, med det reglemente som Kuba visar upp, är befintligheten av olika politiska partier totalt betydelselös. Å andra sidan, varför kan man inte då tillåta andra politiska partier, eller sluta att trakassera politiska motståndares möten?

Vidare kritiseras den kubanska demokratin av svenska UD, i en rapport om mänskliga rättigheter på Kuba. Där hävdas det att yttrandefrihet är samma sak som att privatägd, så kallad "fri" media måste få existera. Varje människa som är i besittning av en hjärna vet att så inte är fallet. Inte heller tryckfriheten är tvunget begränsad av att staten måste äga media. Om någon betvivlar detta faktum kan ni slå på teven och titta på när Uppdrag Granskning granskar Göteborgskravallerna. Okej, Uppdrag Granskning är inte tryckt, men finns det någon statsägd dagstidning i Sverige?

I Kubas lagstiftning finns det kraftigt fascistdoftande paragrafer. Man kan bli dömd för "missaktning", "spridning av fientlig propaganda" och "terrorism". Lagbrott som är tillsynes helt godtyckliga. Det är inte heller ovanligt att oliktänkande blir arresterade och inspärrade utan konkret brottsmisstanke, och därför också utan rättegång. Detta sker dock bara under kortare tidsperioder, och tidsrymden handlar sällan om mer än ett år.

Förhållandena i de kubanska fängelserna är inte heller toppklass och det händer att politiskt oppositionella utan förklarad anledning placeras under förhållanden sämre än normalt.

Att folk har svårt att få jobb på grund av politisk tillhörighet är inte heller någon nyhet. Att även utbildning kan vägras på grund av politisk tillhörighet är något som skall tas i beaktning.

När det gäller kubansk lagstiftning, kubansk konstitution och liknande, kan man se en viktig skillnad mellan Castrofienderna och Castrokramarna. I texter författade av människor som stöder den kubanska socialismen nämns alltid att "så här står det i lagarna och i regelboken, bla bla". Man förlitar sig helt enkelt på att landet följer sin egen lagstiftning, något som inte är självklart, men inte heller orimligt. De oppositionella använder sig uteslutande av praktiska exempel, förutom då lagar av ovannämnda karaktär.

De 82 personer arresterade under Irakkriget, som det tjutits mycket om på senaste, är arresterade för ett lagbrott som finns i princip i alla länder. Däremot är de straff som påtalas för mig helt gastronomiska i förhållande till de begångna brotten. Jag är dock ingen jurist, eller rättsvetare. På Kuba finns även politiska fångar, något som sorgligt nog inte är ovanligt i vår tid. Även de länder som genom åren kallat sig demokratiska har hållit sig med politiska fångar och domar. I Sverige bland annat Göteborgsprocessen, det rättsliga efterspelet till kravallerna i GBG 01. Sverige hade även arbetsläger där socialister internerades under andra världskriget. Politiska domar och politiska fångar är inget ovanligt, men desto mindre försvarbart.

Det finns även svenska lagar som på vissa sätt motsvarar de kubanska. Exempelvis lagen om våldsamt upplopp handlar ju om just det, att sätta sig upp mot statsapparaten. Vad som i många fall skiljer Kuba från Sverige, är bara hur man använder lagarna i praktiken. Det är ingen hemlighet att svensk polis står över alla andra medborgare ifråga om hur deras handlingar bedöms. Att poliser ett flertal gånger sluppit straff på helt sjuka grunder är ingen hemlighet. Osmo Vallo, Peter Andersson och Idris Amir har alla dött på grund av den svenska polisen. Inte i något fall är någon polis dömd, eller ställd som ansvarig för dådet.

Beskjutningarna under EU-toppmötet i Göteborg, och polisens agerande i allmänhet under mötet, visar i kombination med det efterföljande rättegångarna och förundersökningarna, att den svenska polisen inte är vanliga människor. De är lagen, oavsett vad de gör.

Att stå i opposition till den kubanska regimen innebär att man står under risk att bli fängslad eller på annat sätt få sin frihet obstruerad. Detta är något som den Svensk-kubanska föreningen brukar skylla på det amerikanska handelsembargot.

Det är ingen hemlighet att USA aktivt motarbetar Kuba. Förutom att man stöder den inhemska demokratiska oppositionen på alla möjliga sätt, finns även amerikanska lagar stiftade, som syftar till att allmänt försämra läget för Kuba. Cuban Democracy Act, som förbjuder läkemedelshandel med USA-patenterade läkemedel med Kuba. Cuban Liberty and Democratic Solidarity Act, som innebär att utländska företag som investerar i kubanska statliga företag skall kunna ställas inför rätta i USA. Trading With the Enemy Act, som förbjuder amerikanska medborgare att resa till Kuba. Amnesty International stöder uppfattningen att läget på Kuba delvis beror på det amerikanska agerandet i ärendet, en åsikt som även yttrats av Kubas diktator/president Fidel Castro.

Kuba är en nation som fått utmärkelser och beröm från FN för sin jämställdhetspolitik, sin vårdpolitik och sin utbildningsstandard, men som även fått verbal smisk, på grund av att man alltför ofta kränker de mänskliga rättigheterna på ett sätt som ingalunda är exceptionellt eller utmärkande för diktaturer, som Kuba hävdas vara.

Efter sena timmar av läsande och grävande, med fyrkantiga världsbilder och huvudvärk som följd, kan jag säga att jag står bakom Eduardo Galeano i hans uppfattning att Kuba faktiskt är ett land som inom socialismens gränser kan utvecklas till något bra, till skillnad från Kambodja eller Sovjet. Han ser fram emot en demokratisk utveckling framkallad av det kubanska folket, ett lösgörande av PCC:s förmodade järngrepp och att USA backar ur bilden.

Dock återstår en fråga.

Vad fan är det som försiggår på Kuba, egentligen?

Av Idioten Puckosson 01 maj 2003 10:21