Män gör sig bäst som pappor!

Låt mig först säga att jag håller med Josefine om det jag tror att hon vill säga; att män ska vara nära sina barn. Men jag skulle vilja invända lite mot delar av resonemanget. Det är alldeles tokigt att säga att män ska bli mammor - låt för Guds skull män vara pappor!

Finns det då några skillnader mellan att vara mamma och pappa? Ja, det finns några uppenbara biologiska och så finns det en del inlärda sociala. De biolgogiska tycker jag vi ska acceptera och de sociala kan vi ändra på precis som vi vill.

Kvinnan som bär och föder barnet är närmare barnet till att börja med. Personligheten förändras och fokus är total när amningshormonerna härjar i kroppen. Och det är bra! Det är till för att vi på bästa sätt ska skydda vår avkomma. Det yttrar sig även i rent praktiska saker.

Både min man och jag sov som klubbade sälar innan vi fick barn. Vi brukade skämta om att en inbrottstjuv skulle kunna stjäla örngottet från kudden utan att vi vaknade. Men av ett nyfött litet spädbarn vaknade jag så fort hon harklade sig och antydde att hon ville ha mat. Ibland ville jag gå på toa innan jag lade mig ner för att amma mitt i natten. Då låg hon och gallskrek i mitten av sängen, uppskattningsvis cirka 1 decimeter från min makes öra. Inte vaknade han för det.

Min man tyckte det var helt okej att knalla iväg till jobbet när hon var 2 veckor gammal, medan jag över min döda kropp börjat arbeta då. Hela tiden ville jag vara nära denna nyss utdrivna del av mig själv.

Så jag vill absolut påstå att jag var närmare båda mina barn än vad min man var initialt. Men närmare behöver inte vara uteslutande. Min man var nära sina barn. Min man är uppvuxen helt utan pappa, med bara sin mamma och har därför inte på nära håll haft någon som visat hur papparollen ska vara. Kanske har han därför heller inte begränsats. Ibland kunde jag känna att han gick in i "min" roll, som jag inte visste att jag tyckte var min. Min man förutsatte aldrig att jag visste något mer eller kunde något mer om hur man tar hand om barn än vad han kunde. Jag kunde amma mer, men sedan var det punkt. Några korta sekunder kände jag mig lite förorättad. Men sedan tyckte jag det var bra. Han hade dessutom rätt, jag visste absolut ingenting om hur man tar hand om barn.

Men ändå var jag närmast i början. Idag är vi lika nära våra barn och barnen har ingen permanent favorit. Även om det ofta är någon som är favoritföräldern i en period som varar alltifrån 1 timma till 1 år.

Vi gör samma saker med barnen; nattar, klär på, badar, leker och matar. Men vi gör det inte på samma sätt. Skillnaderna utgörs till största delen av våra olika personligheter och i det ligger också att vi har olika kön. Min man är givetvis pappa till sina barn och inte mamma.

Det är lite farligt att säga att män ska bli mammor, tycker jag, för det innebär att det finns ett sätt att vara mamma som är bättre och närmare än det andra sättet pappa.

När vi låg på BB och vår dotter var 20 timmar gammal, kom ett japanskt tv-team in i vårt rum. De var intresserade av att papporna i Sverige var så engagerade i förlossningen och barnen. Just då låg min man med vår dotter i famnen. Han har kraftig skäggväxt och efter 2dygn på förlossningsavdelningen såg han ut som en riktig karlakarl. Han har mörk röst och när han på första frågan om vad han hade för jobb svarade; byggingenjör var journalisternas lycka gjord. De frågade om hur förlossningen var och om han skulle vara med igen om han fick välja, de frågade om han skulle vara pappaledig ett halvår och häpnade. Och så avslutade de intervjun med frågan som visade hur fruktansvärt olika vi tänker, vilka milsvida skillnader det finns mellan Japan och Sveriges kulturer;

"Känner du dig som en mamma nu?"

"Öh... va?.. nej, som en pappa", svarar maken förvånat.

Men kanske behöver man inte gå så långt som till Japan det verkar som det räcker att gå till Josefine i Lund för att det ska vara kulturskillnader. Eller så behöver man inte ens gå utanför sitt eget hus.

Min tvååriga son leker med sina dockor och pysslar om dem. Jag smeker honom på huvudet och säger "Är du en sådan gullig mamma till dina dockor". Han tittar upp på mig med oerhört förvånade ögon. Min son som har en far som nattar honom, klär på honom, gullar med honom lika mycket som hans mor. Och jag biter mig en tungan och rättar mig snabbt "Är du en sådan gullig pappa till dina dockor, menar jag". Han fortsätter sin lek som han avbrutit i några sekunder för att titta frågande på mig. Man kan lära sig mycket av sina barn. Om sig själv.

Men det är en gullig pappa som han övar för att bli. Och låt honom för Guds skull få vara en pappa.

Föräldraskap är ingen tävling och man behöver inte dela på barnens kärlek. Det finns så det räcker till både mamma och pappa och farmor och morfar och en och annan bussig morbror. Och ju fler goda relationer ens barn kan ha desto bättre tror jag att de kommer att må.

Så alla mammor och pappor; älska era barn och var så nära ni bara kan! Och låt kvinnor vara bra och nära mammor och män vara bra och nära pappor.

Av Anna Linusson 28 apr 2003 11:22